Krönika: Att funka på jobbet
Vad vill du arbeta med? Jag tror att alla normater har fått den frågan några gånger under livet. Man börjar fråga barnen tidigt. Även jag med normbrytande funktionalitet fick den frågan. Jag svarade utan att tveka att jag skulle bli bonde och mamma. Att även jag fick denna fråga är jag glad över. Men var det för jag gick i en ”vanlig” förskola och skola som de även frågade mig? Skulle jag få den frågan om jag gick i anpassad grundskola?
Jag har alltid gått i förskola och skola i mitt samhälle med mina jämnåriga. Under min barndom såg jag aldrig mig som funktionshindrad. Jag lekte alltid med mina klasskompisar på rasterna med hjälp av min elevassistent och gåstol. Där och då skapades min självbild! En självbild som inte var funktionshindrad eller annorlunda.
Några månader innan studenten hade jag haft möte med Arbetsförmedlingen och skolan för att planera vad jag skulle göra efter gymnasiet. Jag själv tänkte inget annat än att jag skulle börja arbeta direkt som alla andra. Men först behövde jag semester och sa att jag ville börja jobba i augusti. På mötet bestämdes att jag skulle skriva in mig på Arbetsförmedlingen och börja med praktik. Eftersom jag redan hade jobbat innan behövde jag ingen arbetsträning. Men jag förstod ändå inte varför jag inte skulle kunna jobba direkt. Jag blev arg på hur samhället ser ut och kände mig diskriminerad. Alla människor har olika förmågor, vare sig utan eller med synliga normbrytande funktionsvariationer. Det är just därför personlig assistans finns! Så att ALLA i vårt rika land ska kunna leva just sitt liv.
Ett halvår gick och ingenting hände. Efter det mötet blev jag väldigt osäker på min förmåga att kunna klara ett arbete. Jag funderade mycket och började tvivla på min förmåga under denna tid. Så osäker hade jag aldrig varit någon gång innan. Jag hade alltid tänkt och längtat efter att börja arbeta på riktigt. Efter ett halvår hade vi ett möte igen och jag berättade vilka arbeten jag hade sökt under denna tid. Då blev jag bemött av min arbetsförmedlare som att jag var orealistisk eftersom jag sökt jobb som ledare för en kyrkas barnverksamhet, antimobbningsambassadör och djurskötare. Direkt efter detta möte skulle jag arbeta på 4H-gården som jag har hjälpt till på hela mitt liv. Jag berättade för min kollega där om mötet. Hon fick mig på fötter igen genom att fråga mig om jag kunde hjälpa henne att planera och hålla en ledarkurs för gårdens unga ledare. Jag tackade naturligtvis ja och var därmed över vattenytan igen. Där möts jag aldrig av fördomar eller förutfattade meningar, som från resten av samhället. Annars får jag inte ens försöka. Jag frågade mamma varför bara 4H ville ha mig. Hon svarade att 4H bara är före sin tid.
Jag lever med personlig assistans dygnet runt. Jag har Cerebral Pares som jag fick av en förlossningsskada som gör att jag behöver assistans med allt det fysiska och att tolka när jag ska kommunicera med min omgivning. Jag fick en hjärnskada som gör att jag inte kan styra helt över mina muskler och därför kan jag inte tala med min egen mun. Eftersom jag då är värnlös får inte min assistent lämna mig om nästa assistent är sen eller inte kan komma.
Sedan förra regeringen tillträdde har det bara blivit svårare och svårare att hitta bra assistenter. Få sökande och låg kompetens. Det är många ensamstående mammor och personer som knappt kan varken engelska eller svenska. Ohållbart både för mig och dem. Det kallar jag orealistiskt yrkesval! Ska jag stå ut med dem som inte får andra jobb? Jag vet att även jag diskriminerar och har fördomar om dessa två grupper när jag skriver såhär.
Personlig assistent ses som ett lätt jobb. Detta är världens största lögn! Yrket är ett av världens svåraste, och viktigaste jobb. Ett jobb som gör så att flera liv går att leva. Detta yrke har sämst lön, och det är jag och mina anhöriga som får lida av det! Eftersom vårt funkisliv inte är ett skvatt värt. Därför är det även helt OK att låta oss i riskgrupp stanna kvar i isolering under rådande pandemi... För även om vi har många vaccinsprutor så är inte faran över för oss som har extremt dålig kondition och lungkapacitet eftersom vi sitter ner mer än 90 procent av tiden... Apropå att vara realistiska. Pandemin är inte över! Nu slipper samhället hitta arbetsmöjligheter till oss med för stora normbrytande funktionaliteter, tror de.
Summan är att vi med stora normbrytande funktionaliteter inte ska synas utanför våra hem. Vi ska inte kunna göra det. Min fråga är: Är det jobbigt att se mig?
Louisa Atterström
Då: Jag tog examen vid Kreativa Gymnasiet Ljud- och Bildskolan i Borås 2018.
Nu: Jag studerar teologi vid Enskilda Högskolan i Stockholm på distans. Jag arbetar även som gästföreläsare. På min fritid rider jag gärna ut på långa skogsturer och spelar trummor. Jag älskar djur och att skapa.
Sen: Min plan är att bli präst eller pastor.
Motto: Tillsammans går allt om man bara vill.
