Krönika: Om hungern efter mat och ljus

Klockan fem på eftermiddagen är höjdpunkten på min dag. Det beror inte på att ett radioprogram jag älskar sänds just då, att jag går från skolan vid den tiden, eller att jag har romantiska möten med expediten på det mysiga Panama café. Nej; fem är helt enkelt tidpunkten då jag får lov att laga middag åt mig själv.

Det har blivit min nya hobby att lista ut de roligaste nya rätterna jag kan ordna på en studentbudget, och även om resultatet blir långt ifrån imponerande finner jag en stolthet i att koka nudlar i min egen sås istället för att köpa dem färdiga i kopp. Så uppstår väl frågan: varför först klockan fem? Ni förstår, jag är typen som med drakonisk stränghet stiftar lagar åt sig själv. Att äta middag vid fyra är otänkbart. Detta är inget problem i vanliga fall eftersom jag balanserar få måltider genom stora portioner, och kan därför stå mig, men jag har börjat misstänka att mina nya tallrikar rymmer mindre än de gamla.

Redan timmen efter lunch kan det komma över mig, en obeveklig och obehaglig hunger. Tankar och beteende präglas. Besattheten sätter in. Jag kan gå på en gata och inte göra annat än att upprepa ”jag är hungrig” i huvudet på mig själv, och hemma hänger jag mig åt distraktioner för att få timvisaren att röra sig närmare efterlängtade Fem. Att vara upptagen av hunger gör mig inte orkeslös. Tvärtom har jag inget bättre för mig än att arbeta så länge jag inte kan äta.

När min kära mor, läkaren, läser detta vet jag att hon kommer stöna. "Är du hungrig ska du äta. Sluta vara onödigt envis" (återkommande karaktärsbrist hos mig). Därför vill jag först av allt försäkra henne om att jag fattar att detta inte är hållbart, och att jag håller på att öka matintaget. Något gott har iallafall ett par hungriga eftermiddagar fört med sig: det har fått mig att fundera över de elementära krafterna i livet och hur vi påverkas av dem. Mat är bara ett exempel; vädret ett annat.

Färöarna är en plats där alla har ständig uppsikt över himlen. Något av det mest idiotiska du kan göra är att gå ut utan regnjacka. Sol förekommer, men är såpass ovanligt att en blå himmel genast tvingar ut dig på promenad; det finns inget annat val. Allteftersom hösten förflyter kommer dagarna bli mörkare än jag någonsin upplevt förut – årstidens klocka är strängare än min egen. Mina klasskamrater talar om den färöiska vintern i domedagsprofetiska ordalag, fast det intressanta är att de verkar tycka att sommaren kan vara lika hemsk.

En hel del färöingar har inte lust att genomleva vintern. De gör som öarnas ursprungsbefolkning, flyttfåglarna, och färdas söderut. På sommaren återvänder allihop och Torshamns population dubblas. Varje vaken stund ägnas åt släktträffar och festande, och eftersom det är ljust dygnet runt är man vaken länge. Innan jag kom hit hade jag aldrig hört talas om morgonfester, men här är det tydligen helt i sin ordning att ha party över frukostbordet. Mina klasskamrater – som är elever i skrivkonst och därmed introverter – finner det hela överväldigande ibland, men sveps ändå ofrånkomligt med.

Beteendet tycks extremt, men sådant är också ljuset. Den färöiska livsstilen kan jämföras med dem på andra platser där något elementärt ständigt växlar mellan för mycket och för lite. Där det förekommer torr och regnperioder anpassar du dig efter vattnet, och i städer där ren luft är en lyxvara vallfärdar du gärna till landsbygden för att andas.

Uppskattning, har jag kommit fram till, korrelerar med hur tydligt du känner av skillnaden mellan brist och tillgång. Inte på ett ”du vet inte vad något har för betydelse förrän du mister det” sätt, utan det är just för att du vet vilket betydelse ljus, vatten eller luft har, och har vetat det varje dag så gott som hela livet, som du uppskattar det. Uppskattning har praktiskt tagit sjunkit ned i skelettet på dig, du delar den med alla runt om, och varje generation som ärver den förstår att ibland har vi inget annat val än att formas av den, antingen det är för lite under ena halvan av året eller för mycket under andra. Min hunger, så länge den bara är tillfällig, kan vara bra att ha, för jag hade aldrig älskat matlagning som jag gör om den inte funnits där.

Vad sägs som en avslutande anekdot: samma dag som jag satte mig ned för att skriva detta fann jag en minnesplakett över Niels Ryberg Finsen. För de som inte memorerat historiens nobelprisvinnare är han läkaren som studerade ljusets inverkan på hälsan och uppfann ljusbaserade behandlingsmetoder åt sjukdomar. Jag tycker det är passande att just en färöisk doktor var den som började ställa frågor om vilken betydelse ljuset hade för oss människor. Om jag bestämmer mig för att ta upp läkaryrket som Finsens och min mor antar jag att detta betyder att jag bör sikta på att bli dietist.

Clara Berndes

Då: Själva skrivandet började jag med på allvar i gymnasiet, sedan tillbringade jag ett år på författarlinjen på Sörängens folkhögskola vilket lät mig förbättras avsevärt. Efter det har jag skrivit praktiskt taget varje dag.
Nu: Jag går kandidatprogrammet Litterär Gestaltning, på HDK Valand. Jag deltar också i ett utbyte som programmet har med universitetet på Färöarna. Så medan ni läser mina texter sitter jag mitt ute i Atlanten.
Sen: Planer för framtiden är luriga att blanda ihop: tre matskedar ansträngning för att komma dit du vill, två koppar slump som leder dig dit du aldrig kunnat ana, och ett kryddmått insikten att det viktiga är att bli lycklig där du hamnar.
Motto: Lär dig att älska kråksång, regniga dagar och invasiva arter.