Web
Analytics

Krönika: Att se på livet från en stege placerad ovan

Utanför caféfönstret rusar 8 timmars arbete förbi och folk säger hej och hejdå till varandra inför och efter dagarna. Från högtalarna smälter en lågmäld pop ned över gästerna som världsvant ser på varandra medan de borstar ner smulorna från bordskanten. För ett par dagar sedan såg jag en animerad film om husdjur som är ensamma hemma. Jag börjar tänka på deras världar, vilket leder tanken vidare till andra konstruerade världar jag brukar ta del av, världarna som har en definitiv skapare, en kronologisk ordning och bara ett sätt att se på saken.

Å inte är det första gången jag vill leva i böckerna och filmerna. När jag var tonåring LEVDE jag i en film. Där lades ett nytt narrativ ut varje dag, och kängorna promenerade i takt med soundtracket i mina hörlurar. Jag var aldrig i min kropp utan alltid tio meter över med blicken fäst på situationen.

I böckernas värld är det bara det som är färgstarkt nog som förtjänar att skrivas ned. Resultatet blir att världen målas i färger, såsom rosaskimrande läppar bredvid en jordgubbsfärgad solnedgång. Rökmoln som kommer från dina skosulor när du går hem, en oljefläck formad till ett hjärta. En grå småstad fylld med vatten. Ja, när man läser om världen med sinnena så är inte ens kyla med. Jag tror att jag till och med romantiserade Ronja och Birk när de bodde i den där grottan, när Ronja rymt hemifrån och gjort alla oroliga.

Jag tror jag romantiserade åren där ingenting var fullt ut på riktigt - för jag hade inte fått full kontroll över mitt liv än. Det var lättare på det viset. Blommorna var lite mer röda för jag hade tid att kolla på dem med mina romantiska glasögon. Människor var både elakare och mer älskvärda. Andra var godhjärtade och offer för sina dåliga liv.

På klubbarna kommer soul tillbaka och jag säger det som om jag varit på varenda klubb och sett allt hända genom de senaste tiderna som en fluga letandes efter senaste flugan. Jag står på sidan av golvet och känner mig som Earl Hickey i My Name Is Earl för en stund, karaktärens identitet svävar genom mig som ett spöke. Jag kan bära alla identiteter jag sett porträtterade någonstans, bara de har en egen distinkt estetik. Jag har lärt mig exakt allt jag kan genom populärkultur; jag har lärt mig att gå, dansa, prata och dricka. Att bli kär och att gråta. Eller snarare har jag lärt mig hur allt detta ska se ut. Inte hur det ska kännas.

Britney Spears fick just missfall, Elon Musk köpte Twitter, KD-Ebba blev portad från Elle, en ballerina ramlade av scenen och exakt som den sinnesbilden kändes hela Taylor Swifts hjärtesorger som var så vackra, heart breaks som var sevärda, hur hon grät och hur de grät för henne… I små snuttar rinner verkligheten igenom med sin sörja; jag kryddar min gryta med dagdrömmar och minnen.

Vi slutade att dansa i protest när alla som inte dansar är våldtäktsmän av Frej Larsson spelades år 2014, för unga att fatta att det finns många sätt att säga samma saker på, utan att för den sakens skull vara två människor som måste hata den andre. Vi tittade på dem som fortsatte att dansa som om de VAR våldtäktsmän fastän det var motsatsen de försökte signalera… (alla rejvare som befann sig 4 år över oss). Vi kände vad vi kände, men visste inte hur det skulle se ut.

Och på det stora hela var detta år 2014 det enda som verkligen höll ihop oss feminister. Det var enkla spelregler - det enda som gällde var att vara den som höll hårdast på den politiska korrektheten. Den var som tältpinnarna till hela cirkusen. Vi vaktade internets korridorer och aktade oss för att trampa på någons tår. Vi visste att vi ville förändra, men visste inte hur.

Problemet med att romantisera allting är att du bara kan göra det medan du är ensam, eller är bland en grupp som gått in i samma trans. De som gungar likadant i vinden. Har du inte det, så går du ännu hårdare in i eskapismen. Blir beroende av en värld där alla färger är klarare, och blir otröstlig om bubblan spricker. Du behöver den bubblan för att kunna fortsätta andas där inne. Du behöver din världsbild för att känna dig som fisken i vattnet, på det viset kan man gå igenom livet och alltid vara lite vissen, men ändå full av förväntan över de vackra detaljerna.


Felicia E. Romero

Då: Skilsmässobarn med estethjärta.
Nu: Kulturvetare och brasklappare med quarter life crisis.
Sen: Livsmålet är definitivt en sida på wikipedia för att lindra bekräftelsebehovet.
Motto: Om du inte kliver ut ur din comfort zone ibland kommer den inte bara stanna kvar som den är, utan även krympa.

Följ mig på Instagram förresten: @romeroelmgren

Taggar: Krönika