Web
Analytics

Krönika: Meningslöshet – Inne i boudoiren

17:36 en onsdagseftermiddag i april lyser himlen fortfarande, om än någon form av gråblå dimmig variant, som en glödlampa utan delarna som gör att den påminner om solen. “Vad skönt att det fortfarande är ljust!”, hörde jag någon säga, med 7-månaders vinter klingande grötigt och mullrande i undertonerna från svalget.

Hur kan vi stå ut? Den grå himlen känns karaktäristisk för Sverige. Den missfärgar allting så att det förpassas till grå- och brunskalan. Inte ens gräset, som pitchar naturromantik i varje litterärt sammanhang, bär längre spår av sin grönska. Och hur kan gräset äga färgen grön när det såhär överger sin plikt?

Min hund har precis varit på promenad och sitter nu och gnäller på mattan inne i min boudoir. Jag har försökt leka med honom, men slutar bara upp med att jag leker med mig själv och han stint tittar på. Jag sätter mig i boudoiren och försöker skriva och bryter ihop över hans gnällande till den punkt att jag, för att få bukt på min frustration, börjar diskutera sakligt istället.

Titta på mig. Nej, titta på mig. Du har tre-fyra alternativ i alla situationer i livet. Det är att leka, sova, äta eller vänta. Mer finns bara inte!

Återkommer till texten som ska handla om meningslöshet och känner att hunden lade en bra grund. Ett avund över att vara en varelse med tre-fyra valalternativ sveper över mig. Mina alternativ är tusentals. Däremot verkar min hund ha någon form av personlig kris då han inte slutar gnälla. Utesluter allt utom att han drabbats av den metafysiska tyngden av uttråkan. Med ett tomrum dallrande i varje andetag följer en försynt liten ton med varje gång han andas ut. Jag frågar: handlar det om existensen, kära hund? Jag känner mig lik honom i denna stund, men ändå måste det vara värre att drabbas som hund. Utan tummar har han inga möjligheter att gripa till sig friheten som jag själv förkastar.

Inte heller i min boudoir har jag hittat en konkret mening med livet förutom att det kan vara intressant ibland. Men livet känns extra poänglöst när det inte finns några måsten för stunden, utan bara en grundläggande och tom trygghet.

Öppnar jag Netflix känner jag mig inte olik en cis-man född 1970 som gör entré på en strippklubb för att roffa åt sig unga tjejer och kasta sina ekonomiska tillgångar på dem. Och den liknelsen är ju absurd? Jag är själv en tjej, inte så gammal, inte så rik, sä-ker-lig-en själv sexualiserad men samtidigt ägnar jag mig åt en slags rumsren hedonism som i sig själv inte har något slutmål.

Så tickar världen på för närvarande. Jag har många människor jag älskar, men ingenting att prata med dem om. De senaste av mina texter på universitet, i krönikeform och chattar, har innehållit mer frågor än svar. Kugghjulen i min hjärna är på semester och skickar automatiserade mejl tillbaka efter varje tanke:

Tack för ditt meddelande!
Jag är på semester men tillbaka om 17 dagar.
Då ska jag ta itu med all jävla skit som samlats på hög,
om jag inte drar på en till semester.
Hejdå!

Det som är “inneboende potential” eller “slutmål” för biologiska varelser kallas för telos och när jag läser om det kan jag inte hjälpa annat än att läsa in mänskliga värden i det och kalla det för “växternas mening med livet”. Växter har en lång livscykel som på grund av agrikulturen oftast inte når sin fulla potential, de skördas oftast när de är i mitten av sin livscykel eller tidigare. Men en morotsplanta har ett naturligt inneboende slutmål, och det är att växa upp från att ha varit frö, till att få blommor, och i slutändan, börja förmultna. Det finns inga stadier som naturen har bestämt är bättre eller sämre i denna livscykel.

Människornas liv är då rakt mer hedonistiska, ängsliga, filosofiska, egoistiska, meningsfulla, meningslösa, drivna och politiska. Men det är knepigt att hitta en generell mening som är objektiv för alla människor, då vi söker mer än att bara nå vårt telos. Vi söker djup och spirituell mening, reproduktion men inte utan kärlek, rättvisa och politik.

Sitter som en uttråkad gudlös borgarfru i min boudoir och börjar dikta av självaste ledan. Hur många är vi här inne nu? Som skilt vår kultur från naturen. Som blivit för spirituella för att kunna nöja oss med biologisk telos?

Lite senare tar jag ut min hund igen och verkligheten överträffar här dikten. Det visar sig att hunden har explosiv diarré. Hans klagan som jag stämt in i handlade inte om existensen utan var en rent fysisk inälvsfilosofi. Jag kommer fram till att vi förväntar oss för mycket av livet. Den enda ledan vi i den mer privilegade världen har gemensamt är ju uttråkan, och vad föds ur denna? Konst, kultur, krig och nya måltider.


Felicia E. Romero

Då: Skilsmässobarn med estethjärta.
Nu: Kulturvetare och brasklappare med quarter life crisis.
Sen: Livsmålet är definitivt en sida på wikipedia för att lindra bekräftelsebehovet.
Motto: Om du inte kliver ut ur din comfort zone ibland kommer den inte bara stanna kvar som den är, utan även krympa.

Följ mig på Instagram förresten: @romeroelmgren

Taggar: Krönika