Web
Analytics

Krönika: Kriser från perspektivet av min åldersnoja

När jag var liten fanns det bara boulevarddrömmar i mitt örngott. De var födda ur berättelser om jazzmusiker från 70-talet. Nej, ur filmen Cabaret. Nej, ur kassettbanden från antikvariatet, från korridorerna i skolan, från media och böcker. Vi var esteteleverna på gymnasiet med The Big Dreams and All The Means Of Getting There. Våra personligheter var så stört speciella att de typ var tvungna att hållas hemliga, annars skulle någon se hur äkta vi var och vilja svepa oss med ut i något okänt. Needless to say, så var vi otroligt uppblåsta ungdomar. Eller ska jag tala för mig själv bara?

Iallafall så gjorde denna sjuka förväntan på mig själv och världen mig till en stundvis omotiverad vuxen. Mina over-achiever-egenskaper är etsade fast i ryggraden p.g.a barndomens hänsynslösa framtidsdrömmar. Egot fladdrar som ett segel i vinden, men blir det skottskadat efter ett misslyckande tappas både fart och motivation.

Att få fatta sina egna beslut sågs som ett privilegium med att vara äldre, men ingen nämnde att självtvivlet™ skulle spöka i varje fattat beslut och ifrågasätta ens vägar. Det var en följd av en rad vuxna beslut som lockade fram min 25-årskris. Bland annat val av utbildning, samboende med partner och att skaffa hund.

Pengar hjälpte inte heller. När ungdomsrabatterna föll bort en efter en, utan hänsyn till att ett fast jobb innan 30 är sällsynt i dagens läge, rycktes mattan under fötterna på en - precis när man börjat få en aning om hur världen och livet rörde sig började en ny era där allting var annorlunda.

Åren som 23-25 år gammal var/är kulturellt chockerande. Tanken om att det nu var hög tid att sluta vara en oslipad diamant, och börja ta formen av en faktisk diamant skakade, och det gjorde även insikten om att tid alltid varit en faktor i att man en dag går från att vara någon med potential till någon som låtit potentialen gå till spillo. Detta utlöser naturligtvis kris i amygdalan hos en over-achiever.

*

De säger att denna generation präglas av klimatfrågan, flyktingkriser, terrorism och pandemi. Dessa kriser har gjort oss till politiskt medvetna™, men också till individer som har känslan av att världen vilar på våra axlar. Men kanske hjälper hyperintresset för politik oss att pocka sönder våra egna personliga kriser. För där ute rinner världen som en forsande flod och den stannar inte upp för att önska oss grattis på födelsedagen eller för att fråga hur det gick med musikhobbyn. Den säger inte heller att du är för gammal för att blanda dig i. Du får gömma dig i en dissociation eller ta del i världen när du beslutar om det.

Det krigas i världen, och kriget letar sig in i min mobil. 19-25 åringar som slåss för att rika oligarker vill det medan de själva sitter skyddade i sitt palats, med ungarna som schackpjäser på sitt kaffebord. Löften om en nation och löften om bredare gränser ekar tomma som björntjänster. När man är 19 räknas man fortfarande som ett barn i alla äldres ögon. När man är barn ska man vara fredad så att ens drömmar kan växa. Barnsoldater i andra länder än Ukraina slåss för sin rena överlevnad i ett krig äldre än dem, allt de lärt sig eller någonsin vetat om är försvar. Drömmar hade inte ens chansen att slå ned ett frö i från första början.

Samtidigt har vi i tryggare länder miljökatastrofen som ett bokmärke i våra egna drömmar. Med vetskapen om att världen brinner, och att lite görs för att rädda planeten, är det mycket som hindrar en att planera inför en långsiktig framtid på jorden. Jag sitter i mitt vardagsrum och tittar på min hund som tittar på natur-tv. Tankarna går både i fascination över att han gillar att titta och skuldkänslor över att jag satt på den där showen åt honom. Det är som att hans hund-natur är utmanad när jag inte orkar kasta bollar. Min hund ser på tv, jag ser på tv med min hund, och glömmer tiden.

En timme senare vaknar jag till, en timme som varit gratis, smärtfri, men jag känner mig oförbrukad. All denna tid hade jag kunnat lägga på att förändra något i världen eller jobba med personliga mål för att hantera 25-års krisen.

Man brukar säga att vi har bara ett liv. Även om det inte stämmer så minns vi inte de tidigare liven utan det är bara ett enda liv framför oss just nu, ett liv som rinner snabbare och snabbare tills det rivs av i en brännande fart. Det verkar som att vi har tre dagliga val i denna ström av tid. Ska vi drunkna i den personliga krisen, i världens kriser, eller hålla oss flytande och nonchalanta en stund (boomer style)? Eller, vill vi idag leva livet i
hard,
easy mode
eller neutral.


Felicia E. Romero

Då: Skilsmässobarn med estethjärta.
Nu: Kulturvetare och brasklappare med quarter life crisis.
Sen: Livsmålet är definitivt en sida på wikipedia för att lindra bekräftelsebehovet.
Motto: Om du inte kliver ut ur din comfort zone ibland kommer den inte bara stanna kvar som den är, utan även krympa.

Följ mig på Instagram förresten: @romeroelmgren

Taggar: Krönika