Web
Analytics

Krönika: När Pikachu blev cancelled...

När Pikachu blev cancelled och min alarmism om nördkultur

Jag och min pojkvän gick på promenad häromdagen, och jag frågade honom: ”Vad är ditt största pet peeve med kapitalismen?” Jag minns inte vad han svarade för jag var redan inne i min egen tankegång. Hur jag AVSKYR produktionen av plastprylar, mer specifikt plastprylar som är mainstream i det att de kommer från en väldigt stor serie, film eller tv-spel. Artefakterna för inte kulturen framåt, och då de inte bär på någon praktisk nytta, hjälper de även till att förpesta världen med gifter i sin skapelse.

När jag träffade min pojkvän märkte jag att våra mentaliteter skilde sig nämnvärt. Min pojkvän identifierar sig som nörd, vilket innebär att tokens för att bevisa sin lojalitet till fandomen behöver existera. Jag hade tidigare ett hem som var rent från kapitalismens damm, ett hem som nu innehåller både pikachus köpta på butik och de som blivit ihoppysslade i pärlor. Mitt hem är precis som ett kråkbo bortsett från att kråkor samlar på glänsande saker. Mitt hem är alltså mindre som ett kråkbo och mer som en happy meal-box.

Materiella ting har för oss praktiska, nostalgiska och kommunikativa värden. Då samlarföremål inte har några praktiska syften i sig tillfaller de nostalgin, men kan också handla om att kommunicera en bild av sin smak för att visualisera sin identitet för andra. Därför återfinns samlarföremålen både i museum, men också i dammiga bokhyllor i vardagsrum hemma hos nördar.

Som vi late zoomers från landet brukar säga - det är ingen skräll att folk köper onödiga gadgets. Vi som växt upp med tv-shop som försökt sälja oss opraktiska saker förklädda till det motsatta I ÅRATAL har också sett företaget Amazon växa fram med sina förorenade grenar. Det som är mest speciellt med samlarkulturer är dock uppfattningen om att det rör sig om dyrbara tingest. Pikachus från 90-talet inköps och ställs ut i hemmet för att “arkivera den evolutionära processen” från Pokemónserien. Det är som att de glömt att både internet och museum, som redan arkiverat denna process, finns.

Då kommer vi till den typ av merch som anses bättre, den som är hemmagjord. I en aktion av nostalgi och viljan att uppvisa identitet genom representationer av populärkulturen du älskar, skapar du en pärlplatta av en Pikachu. Men där(!) blir du snatchad av Jeff Bezos, som kvickt skapar en underkategori hos Amazon som kallas “independent artist creations” och lägger ut alla dina verk. Plötsligt är all din kreativa förmåga uppslukad av behovet från marknaden att köpa Pikachus i alla möjliga nya tappningar. Du dör efter ett hårt och icke-tillfredsställande liv. Det som finns i kulturen är nu kopior av kopior från en uråldrig serie ingen kommer ihåg upphovspersonen till. Företagen som producerar kopiorna skrattar på sin väg till banken. Platon, nu återuppstånden som spöke för att kolla hur det ligger till med konstvärlden, hisnar över att vi tappade bort idévärlden på vägen. Jordens sista resurser går till att skapa merch. Tyvärr kommer ingen heller på idén att bygga husväggar med de gamla pärlplattorna som fantasilösa barn på förskolan har tröttnat på.

Den alarmism jag tillkallar kan skyllas på att jag själv växte upp exakt som en skogsälva. Jag lekte med några barbiedockor jag en gång hittat på en strand, och så hade jag mitt osynliga stall med osynliga hästar. Och detta var den bästa insatsen för socialismen som jag någonsin gjort eller någonsin kommer att göra i mitt liv igen. Eller så kan vi skylla på att jag är en “pick me” girl, det beror helt på vilken sida du vill stå. Men när det kommer till miljökrisen är det bara två sidor vi kan stå på, business as usual, eller kritiserandet av varenda detalj som upprätthåller vår ekologiskt destruktiva kultur. Jag tror att vi måste döma kulturvärlden hårdare. I mina ögon är kulturvärlden ibland liberal på det ovettiga sättet när det kommer till att skapa saker för vår rena underhållning och eskapism, medan världen brinner. Däri ingår massproducerade artefakter, både de köpta och hemmasnickrade, som finns för att visualisera ett dåtidsprojekt istället för att producera nya idéer, tankar och estetik.


Felicia E. Romero

Då: Skilsmässobarn med estethjärta.
Nu: Kulturvetare och brasklappare med quarter life crisis.
Sen: Livsmålet är definitivt en sida på wikipedia för att lindra bekräftelsebehovet.
Motto: Om du inte kliver ut ur din comfort zone ibland kommer den inte bara stanna kvar som den är, utan även krympa.

Följ mig på Instagram förresten: @romeroelmgren

Taggar: Krönika