Web
Analytics

Landsbygdskorren: Vad hände sen? Om (o)möjligheternas höst

Artikelserie: Landsbygdskulturen och coronan
Del 3 av 3

Coronalivet fortsätter. Med det kommer den numera välkända osäkerheten kring framtiden. Kommer spelningen bli av i höst? Kommer den bli av i vår? Eller inte alls? Vår korre Astrid Pleijel fortsätter undersöka hur pandemin påverkar kulturaktörer på den mindre orten.


Astrid Pleijel presenterar sig själv som en språknörd som älskar att sitta i skogen (eller solen!) och läsa. Bosatt tillsammans med partner, hund och häst i den lilla byn Egypten utanför Hällingsjö med nära till både skog och sol (de dagar den visar sig). Hästar, hundar och gamla antika filosofer - mina största intressen. 


Foto Matilda Itzigehl

När Erik Christensen och jag hörs i mitten på november har de nya, striktare restriktionerna nyligen införts i Västra Götaland och viruset sprider sig snabbare än någonsin. Hösten 2020 har visat sig bli som våren 2020 – om inte värre. Vi hade alla hade höga förhoppningar, och alla de förhoppningarna grusades av viruset. Eller? Har vi vant oss? Har vi justerat förhoppningarna efter vår nya virus-verklighet?

För Erik är det lite både och. Han kom inte in på journalistlinjen, som han sökt. I och med corona har intagningspoängen på många utbildningar höjts eftersom söktrycket varit så stort. Detta hindrade dock inte hans flytt till Göteborg där han för tillfället jobbar på ett lager. Utöver det har det även hänt grejer i Eriks musikaliska liv. Han är numera en del av en trio som spelar… ja, exakt vad de spelar är inte helt klart, men det är en blandning av visa och jazzinfluenser, om jag förstår det rätt. Ännu har de inget namn och inga kanaler i sociala media, och även om Erik gärna hade velat promota sin nya trio tycker han också att det är ganska skönt att kunna fokusera på att öva utan att känna någon press från bokade spelningsdatum. ”Det är skönt att kunna ’lura i vassen’ lite. Men nu känns det som att jag har pratat om att ’lura i vassen’ väldigt länge. Jag börjar sakna att spela för folk. Det gör jag. Vi skulle haft en liten spelning nu i helgen, men den ställdes in på grund av de nya restriktionerna.” Han vill dock understryka att han är väldigt glad att trion hittat varandra och börjat spela ihop: ”Det är en liten nytändning. Att man slipper sitta ensam, att man har folk man inte är rädd att visa lite halvfärdiga idéer för, som man kan få input och inspiration från. Och såklart bara glädjen av att spela tillsammans.” 

Jag frågar honom om hur det blev med den här hösten – fick det som planerades planeras om, och fick det som planerades om planeras om? Erik svarar att vårens planer ställdes om men att de planer som planerades i somras än så länge är ganska intakta. I egenskap av nyinflyttad stadsbo upplever han att han får känna av de begränsningar som viruset medför på ett nytt sätt. ”Bussen är ofta full” säger han, ”och det är ju svårt att göra något åt. Det är svårt att intala sig att vänta på nästa när man står där halv nio på kvällen efter jobbet. Här finns det sammanhang där det är svårt att undvika trängsel. Det var inte alls svårt när jag bodde på landet. Men då hade jag i och för sig en bil.” 

Jag är nyfiken på vad Erik tror om hur kulturkonsumtionen och kulturutbudet förändrats i och med pandemin. Han svarar att det mest uppenbara är att man inte upptäcker nya artister genom att gå på konserter just nu. ”Tidigare har jag inte sökt upp så mycket nya grejer själv, mest bara dykt upp på en konsert. Men nu har jag känt ett ökat behov av att aktivt söka upp nya grejer. Typ plocka upp en Gaffa-tidning på stan – det har jag aldrig gjort innan på det sättet. Samtidigt känns det inte som att flödet av till exempel popmusik har minskat, det känns som att det kommer nya grejer hela tiden.” säger han. Vi pratar lite om live-streamade konserter, men Erik är inte helt såld på den grejen. ”I början av pandemin blev folk helt tokiga av att First Aid Kit filmade sig själva i sitt vardagsrum. Jag var väl bara sådär imponerad. Men det där att sitta hemma i en fåtölj och filma med en iPhone har lite försvunnit. Folk har blivit bättre på att genomföra digitala spelningar”.  

Vi kan alltså sluta oss till att coronan åtminstone tillfälligt förändrat både kulturutbud och -konsumtion. Om vi fokuserar på landsbygden då, vad tycker Erik att han kunnat märka där? Han säger att han tycker det är väldigt tråkigt att många bibliotek och kulturhus på landsbygden fått stänga sina verksamheter i och med pandemin. ”Samtidigt händer mycket fint ute i stugorna”, säger han. ”Jag tvivlar inte på att det försiggår mycket överallt i landet. Men det går inte att komma ifrån att biblioteket varit fantastiskt bra på att boka olika evenemang när jag bott i Lidköping och att det spelar roll att de fått stänga ner nu.” 

Vi pratar om möjligheten att hitta likasinnade, att hitta potentiella lyssnare och hur inte bara viruset spelar roll utan att hela urbaniseringsprocessen spelar roll för vilka möjligheter en kulturarbetare har. Erik är lätt att prata med, har många kloka tankar och formulerar sig snyggt (även om han inte alltid verkar tro det själv). Avslutningsvis vill jag såklart veta vad han tänker om framtiden och han säger såhär: ”Jag kan ju inte spå i hur länge det här viruset kommer finnas kvar, om eller när det försvinner helt. Även om folk kanske är lite slappa nu har man ändå fått ett nytt rörelsemönster – man håller avstånd, tar inte i hand och så. Jag tror att man kommer kunna komma tillbaka lite till hur det kändes innan, fast under kontrollerade former”. Och för egen del då? Erik skrattar och säger att om han får tillåtas spekulera å sin nystartade trios vägnar (som knappt själva hunnit prata om framtiden) tycker han att det vore fantastiskt kul med lite små spelningar nästa sommar. Kanske börja jobba på en EP. Och så är planen såklart att söka journalistprogrammet även nästa år. Jag kan inte annat än att hoppas att jag och Erik ses (på riktigt!) på någon av hans spelningar sommaren 2021, och att han parallellt med musiken kan satsa på sin dröm om att bli journalist.

Foto: Marcus Staf
Foto: Marcus Staf

”Det rullar på, men inte riktigt lika bra som tidigare.” Så inleder Siros Vaziri vårt tredje möte. Jag anar att den obotliga optimism han tidigare utstrålat fått sig en liten törn. Med det sagt är han ändå fortsatt positiv, om än lite nedslagen för tillfället. Han hade ett av sina drup camps, ett slags träningsläger och mötesplats för trummisar, planerat till den kommande helgen (alltså 28-29 november). Det har fått ställas in. ”Det är första gången mina planer stoppas av corona” säger han. ”Tidigare har det räckt att skjuta upp saker. Men nu sätter det käppar i hjulet för mig på riktigt. Vi hade inget val, men detta har ställt till det rejält ekonomiskt för mig inför jul.” Sen säger han att det såklart kommer lösa sig ändå. ”Det är vad det är, förr eller senare blir det bra igen. Och jag har ju fortfarande min vanliga verksamhet.”  

Siros vanliga verksamhet består av att dagligen lägga ut korta trumvideos på Instagram och av en prenumerationstjänst där man betalar för digitala trumlektioner. Under våra tidigare samtal har Siros varit väldigt tacksam för att han kan försörja sig på sin digitala verksamhet, men även det verkar lite svajigt just nu. Han har märkt att det är fler som avslutar sin prenumeration på grund av de restriktioner coronaviruset medfört. ”Innan under pandemin har det varit ungefär plus minus noll, men nu det senaste är det fler som hoppar av på grund av de nya restriktionerna” säger han. ”När man avslutar sin prenumeration har jag en ruta där man kan skriva varför, och nu är det många som skriver att de har det ekonomiskt tight, att de inte kan avvara pengar under pandemin.” Han är samtidigt noga med att påpeka att han är lyckligt lottad som inte lever på att gigga. ”Än har det inte gått helt åt skogen” säger han. 

Hur har kulturlivet förändrats i samband med pandemin? undrar jag, och Siros svarar att ”den största förändringen är väl att det inte riktigt finns något kulturliv. Allt, alla föreställningar och så har lagts på is” säger han. ”Vissa saker försvinner, och så har det skett ett skifte till online.” Det där med online-kultur vet Siros allt om, eftersom det är så han försörjer sig. Och för tillfället är inte heller det särskilt lätt. Han uttrycker en viss frustration över att han ser att han får färre och färre visningar trots att han fått fler följare. ”Det känns lite hopplöst att lägga ut video efter video om jag får färre visningar än jag fick för tre år sen.” Han säger att det kanske inte finns en tydlig koppling till corona, men det kan nog ändå ligga något i att pandemin har spelat roll tänker jag. Han fortsätter: ”Det är ett större fokus på ’entertainment’, den här TikTok-trenden, det ska vara visuellt underhållande. Det har skett ett trendskifte där, tidigare var folk mer intresserade av lektioner. Nu är folk mer intresserade av underhållning än att utveckla sig själva. I och med att vi för tillfället är så isolerade och ensamma blir efterfrågan en annan.” Han är dock väldigt tydlig med att han själv aldrig kommer göra videos enbart för underhållning och likes. Han säger att han gör sitt bästa för att fokusera på att vara genuin och att strunta i antal visningar, men på deppiga dagar berättar han att det är lätt att snöa in på sånt. ”För första gången sen jag började med detta funderar jag på verkligen kommer kunna leva på det i längden. Om trenden fortsätter skifta, om jag som person inte är lika intressant – hur länge kommer jag kunna göra detta då?” Samtidigt är Siros inte nedslagen särskilt länge. ”Nytt är gammalt, gammalt är nytt” säger han. ”Mycket går i graven, men sen kommer det uppstå nya saker ur askan. Kulturvärlden och onlinevärlden kommer se annorlunda ut efter det här. Jag tror ändå att folk uppskattar det genuina, och det viktigaste är att finnas där för de som faktiskt gillar det man gör.” 

Vad tänker Siros om framtiden då? ”I en perfekt värld börjar vaccin och sånt rullas ut hyfsat snart. Jag hoppas på att kunna öppna upp mina drum camps internationellt. Det har jag drömt om länge. Det som skulle varit nu till helgen skulle blivit mitt tionde drum camp, så nu känner jag mig redo att bredda mig, jag känner mig mer bekväm. Jag har många följare internationellt och många har hört av sig och frågat om de kan få komma. Det är smickrande när folk från Tyskland, USA, Kanada hör av sig och planerar en resa med mig i åtanke.” Han hoppas också på att kunna resa själv snart. ”Jag reste mycket innan det här, åkte på trumclinics och så. Det är ett liv man i princip helt glömt bort. Det återstår att se när vaccinet kommer, men jag hoppas på att kunna resa snart igen.” 

För min del tycker jag att det låter som att det kommer gå bra för Siros. På ett sätt är det skönt att veta att även han grubblar, han som annars varit så fantastiskt optimistisk trots denna kris. Men jag hoppas självklart att hans drum camps inte behöver skjutas alltför långt in i framtiden och att hans verksamhet rullar på. Det han gör är fantastiskt. Så jag uppmanar alla med minsta lilla intresse för trummor att gå in och följa honom i sociala medier. För det är han utan tvekan värd. Jag har, precis som Siros, en tro på att det vi innerst inne längtar efter i en värld som är fylld av glättiga och ofta falska bilder av verkligheten är just det genuina, personliga intryck som Siros skapat med sin verksamhet. 

Kan jag dra några slutsatser nu när min lilla artikelserie till slut tagit slut? Hur har kulturen (och då i synnerhet landsbygdskulturen) förändrats genom pandemin? Det mest uppenbara är den digitala förflyttningen. En förflyttning som förvisso kanske känns som ett torftigt substitut i jämförelse, men som också kunnat jämna ut – eller åtminstone förskjuta – spelplanen lite. Det spelar inte lika stor roll var du befinner dig. Nu sitter även de allra största artisterna i sina vardagsrum och streamar. Precis som du. Det öppnar upp för den som är skicklig på det digitala, samtidigt som det försvårar för den som tvärtemot inte är (eller vill vara) skicklig på det. Att knyta kontakter har blivit en digital grej, i den mån nätverkande har ägt rum. Du måste alltså inte vara på just den där festen på den där klubben i Stockholm. Det räcker att sitta kvar i soffan med pyjamasen på. 

Många fler slutsatser vet jag inte om jag kan dra. Men jag kan säga såhär: jag är oerhört tacksam för att jag fått intervjua de personer som ställt upp i den här artikelserien. Att få låta något ta tid och att få återkomma är ovanligt – och viktigt! – i dagens samhälle. Att få grubbla, tänka, samtala tillsammans – inte bara hasta vidare till nästa instagraminlägg. Vi tar oss sakta men säkert igenom den här pandemin. Det är tungt, det är svårt, men när vi kommer ut på andra sidan tror jag vi kan vänta oss ett blomstrande kulturliv, vars frön sås just nu.

Foto: Isabella Ståhl

Samantha Ohlanders ligger hemma i covid-19 när jag kontaktar henne för en intervju. Både hon och hennes sambo har blivit sjuka. När vi väl hörs är hon på bättringsvägen och vi får ett fint samtal. Jag frågar henne vad som hänt sen sist och hon svarar att det definitivt inte blivit lättare att utöva sitt jobb som musiker. ”Det är svårt att förstå hur framtiden ser ut” säger hon. ”Kommer jag kunna jobba denna vår? Eller nästa igen? Det är svårt att förstå när samhället kommer öppnas upp.” Hon tillägger att hon samtidigt känner mycket tillförsikt. ”Jag vill ju att restriktionerna ska följas. De finns där av en anledning. Jag är orolig för mina nära och kära och vill att man ska vara försiktig.”

Tidigt i vårt samtal uttrycker Samantha en frustration kring debatten om hur man kan få vistas i shoppinggallerior men inte gå på konsert. Hon är tydlig med att hon med det inte menar att hon tycker att man ska öppna upp för fler konserter utan snarare skärpa restriktionerna för shopping. ”Det känns alltid orättvist. Kulturvärlden är alltid längst ner i hackordningen. Konserter ska ställas in, men gå på Mall of Scandinavia måste man få göra.” 

Det har inte blivit mycket publik verksamhet för Samantha i höst, men att det skulle bli så hade hon å andra sidan förstått ganska tidigt. ”Precis i början av pandemin var det mycket som blev uppskjutet till sommaren eller till hösten” säger hon. ”Men i somras insåg jag att mycket fick ställas in, att det inte var aktuellt längre.”  Istället har hon fått stöd för att jobba med inspelning och komponering. Ett av de projekten säger hon att hon nog inte sökt om det inte varit för coronaviruset. ”Det var så osäkert i våras” säger hon, ”så jag kände att jag måste söka för att veta att jag har jobb i höst.” Det leder oss in på frågan kring Samanthas tankar om hur kulturlivet har förändrats och kommer förändras framöver. Många sitter hemma och jobbar med olika projekt som kommer blomma ut så snart samhället återgår till ett lite mer normalt tillstånd. Jag läste själv nyligen en artikel om att bokförlag får in ovanligt mycket manus just nu, och flera förläggare uttryckte att de tror att vi kommer se en våg av kultur så snart pandemin är över. Samantha är inne på samma spår: ”Rent konkret – så fort pandemin är slut kommer det släppas mycket ny musik. Folk sitter hemma och skriver i väntan på att kunna spela live.” 

En annan spaning gäller kulturarbetarnas självuppfattning. ”Många i kulturbranschen har börjat ifrågasätta det här med att befinna sig i en bransch som är så skyddslös” säger hon. Man förväntas göra det man gör för att man älskar det. Nu är det många som ifrågasätter om det verkligen är värt det. Det blir mycket ifrågasättande när man sitter hemma själv. För vem gör jag det här? Jag tror det är ganska sunt att gå igenom en sån kris, och det ska bli spännande att se hur de här tankarna kommer påverka kulturen framöver.” 

När vi pratar landsbygdskultur vill Samantha veta vad jag menar med det begreppet. Jag svarar att min tolkning är ganska bred: all kultur som skapas och finns utanför storstan. Det innefattar alltså även småstäder. Det går absolut att argumentera för att det är en alldeles för vag definition. Men för tillfället godtas den av Samantha och hon säger att det första hon tänker på är att pandemin gjort att den fysiska platsen inte är lika viktig. ”Man kan inte nätverka på samma sätt nu, så på ett sätt har det blivit mer jämställt i hur man kan skapa kultur. Oavsett om någon kollar på scenkonst digitalt eller inte så har det ändå öppnat upp nya sätt att mötas på.” 

Samantha är, i likhet med Erik, bara måttligt intresserad av att gå på digitala spelningar. Den fysiska platsen spelar roll, även om vi börjat tänka på den på nya sätt. Hon säger att den delade upplevelsen tillsammans med publiken är en så viktig del av scenkonsten. Samtidigt har hon själv hållit några digitala konserter och tyckt att det har varit väldigt fin stämning: ”Det blev en annan typ av möte” säger hon. ”Folk kunde fråga saker i kommentarsfältet och jag kunde svara direkt. Det var väldigt fint. Sånt finns inte i en vanlig konsert. Man får försöka hitta saker som inte försöker efterlikna det som finns utan istället ger något annat.” 

Framåt då? ”Jag längtar som alla andra efter att saker ska bli som normalt. Eller normalt… man kommer vara ärrad. Men jag längtar efter att få spela för folk, uppleva konserter tillsammans med andra människor. Och rent krasst är det så att jag är beroende av att spela för publik för det är så jag tjänar pengar” säger hon. Sen återkommer hon till frågan om kulturbranschens sårbarhet. ”Jag hoppas vi kan ta med oss de här erfarenheterna. Att vi inser hur bräckligt det är uppbyggt. Är det smart att bedriva sitt företag så som vi gör? Vi behöver försöka hitta nya sätt att omorganisera oss och göra systemet mer resilient.” Rent praktiskt har hon en turné inbokad våren 2022, och några grejer inbokade 2021 som hon inte riktigt vågar hoppas på kommer bli av. Jag hoppas att jag själv åtminstone kan få möjlighet att se henne spela 2022. Och naturligtvis också att det hon har planerat för 2021 kan bli verklighet.  

Taggar : Landsbygd