Landsbygdskorren: Kultur i coronans tid

KulturUngdoms landsbygdskorre Astrid Pleijel skulle ha åkt och rapporterat från Landsbygdsriksdagen som nu blev framflyttad så det blev en text om kultur i coronans tid. 

Astrid Pleijel presenterar sig själv som en språknörd som älskar att sitta i skogen (eller solen!) och läsa. Bosatt tillsammans med partner, hund och häst i den lilla byn Egypten utanför Hällingsjö med nära till både skog och sol (de dagar den visar sig). Hästar, hundar och gamla antika filosofer - mina största intressen. 


Kultur i coronans tid
Landsbygdsriksdagen är inställd. Liksom allt annat. Alla möten mellan människor är inställda. Det som skulle varit mitt första uppdrag som landsbygdskorre för KulturUngdom blev inte riktigt som planerat. Istället för att åka till och delta i Landsbygdsriksdagen i maj, en mötesplats för makthavare och medborgare med fokus på landsbygden, sitter jag här, förvisso på landsbygden, i mitt lilla hus och undrar vad som hände. Tanken var att jag skulle rapporterat från Landsbygdsriksdagen med fokus på ungdomar och kultur på landsbygden. Sen kom coronaviruset inklampande utan inbjudan och alla evenemang ställs in. Eller, för att vara något mer korrekt och något mindre dramatisk: de flyttas. Landsbygdsriksdagen har flyttats ett år fram i tiden. Vilket för mig just nu betyder att mitt jobb är inställt.

Istället för att rapportera utifrån, som en äkta korre bör göra, kommer alltså här istället en rapport inifrån isoleringen. En rapport från ett inställt evenemang. Det är kanske inte idealiskt, men jag är tacksam för att Sara på KulturUngdom gått med på detta mer eller mindre surrealistiska upplägg. Andra kulturarbetare har inte samma tur. Den som försörjer sig på att samla folk har inte någon hög inkomst i coronatider. Det har förvisso inte jag heller, eftersom många av mina jobb går ut på att vistas bland eller samla folk. Jag har dock turen att arbeta en del med text, vilket i sig självt innebär en självvald isolering. Hur som, det är inte bara mig det gäller. Kulturarbetare är just nu i vissa fall till och med förbjudna att utöva sina yrken, inte på grund av någon direkt inskränkning av deras yttrandefrihet utan ur ett smittskyddsperspektiv. Vilket i och för sig skulle kunna tolkas som en indirekt, temporär inskränkning av yttrandefriheten. I Sverige har vi (ännu) inte infört de benhårda restriktioner som exempelvis vårt grannland Danmark gjort, men vi uppmanas alla att hålla oss hemma. Vad händer egentligen med kulturen när alla stannar hemma?

Temporärt kan vi såklart ersätta både det ena och det andra med olika digitala lösningar. Jag ser en uppsjö av dem i mitt sociala medier-flöde – konserter som streamas live, virtuella museibesök etcetera etcetera. Med dagens digitala teknik är det möjligt att konsumera kultur utan att lyfta mer än ett finger för att trycka på rätt knapp på en fjärrkontroll eller en skärm. Inifrån isoleringen kan vi alltså ta del av kulturen genom de digitala medel vi har idag. När människor mer eller mindre tvingas in i isolering blir vi också mer kreativa och hittar på nya lösningar. Människor, tror jag, är generellt ganska dåliga på att ha tråkigt. Vi vet bara inte riktigt om det själva.

Men mötet mellan människor då? Det där som kulturen är så himla bra på? Att samla människor kring något, att väcka små eldar inom dem, att binda samman och fördjupa – går det verkligen att göra digitalt? Mja, mjo, till en viss gräns kanske. Men min bestämda uppfattning är att människan är en social varelse, och med det menar jag att vi behöver mötas utanför den digitala världen. Jag frågar mig ofta: är det inte i mötet mellan människor som samhället sakta men säkert rör sig framåt? Jag tror det. Jag tror på möten mellan människor, fysiska möten där vi kan läsa av varenda liten kroppspråksdetalj och varenda liten språklig nyans. För att skapa förtroende mellan främlingar krävs ett fysiskt möte. Men, kontrar någon, nazister har ju också möten! Inte för väl de samhället framåt, snarare tvärtom? Jag skulle nog ge den personen rätt. Samtidigt är jag övertygad om att även en nazist, om hen skulle vara beredd att ifrågasätta sina övertygelser och sitta ner och prata, försöka förstå en medmänniska, skulle kunna bidra till samhällets utveckling. Frågan är väl då snarare om den personen fortfarande är en nazist. Prata med likasinnade är enkelt över nätet. Prata med icke-likasinnade är svårare över nätet, förutsatt att du vill ha ett konstruktivt samtal där båda parter känner sig hörda och sedda. Men det är i de samtalen vi driver samhället och demokratin framåt.

De här samtalen är kulturen oförskämt bra på att skapa. Vi bygger bryggor mellan varandra och mellan delar av samhället när vi träffas och pratar – på lika villkor. Det byggandet upphör när vi nu isoleras från varandra. De vi redan tycker samma som har vi redan kontakt med, det löser våra sociala medier bland annat. Det är just det som är problemet med isolering. Självklart vet jag att vi inte har något val. En pandemi är inte något att bara strunta i. Vi har alla ett gemensamt ansvar att minska smittspridningen. Men det är viktigt att inte glömma att när vi ställer in alla kulturevenemang så gör vi inte bara kulturarbetare fattiga – vi ställer också in överbryggande, avpolariserande möten mellan människor. Låt oss därför ha med oss det i åtanke så vi kan återuppta dem med förnyad kraft då detta är över.