Krönika: Perspektiv

Med allt hets om det som gäller och det enda vi får göra är att tvätta våra händer. Vad är detta för skit, detta de försöker få oss att tro på? Kommer jag klara mig eller är allt detta en lögn? Vågar jag ut på gatan eller måste jag stå och hålla för min mun? Handspriten säljer mer än vad vi kan ha anat, kostar mer än mitt finaste vin jag har i hörnan. Detta tar inte slut och offren bara faller. Det är många som dör och vad kan jag göra? Jag får gång på gång samma visa höra. Inget du kan göra, håll dig ren och inte andra röra. Som om det var alla instruktioner de kunde låta oss göra. Detta spårar och maten är inte mycket kvar av. Ta skydd alla men var ska jag handla när inget är kvar till svinn, enda frågan på nätet är varför sänks priset på bensin? Vart ska jag fly om detta inte blir bättre? Länderna runtom stänger gränser och det slutar inte heller. Känner mig desperat och klockan börjar ticka, inte så här fort? Snälla, vad ska man göra för att få det att sticka?

På andra sidan världen sitter en äldre man, han är med sin dotter och deras lilla lamm. Hans fru gick bort i kriget, hon försökte sälja kläder. Något som hon sytt men inte hann sälja. Det small till och hennes kropp föll ner. Det var sista gången han såg henne le. Han sitter med sin dotter och hennes lilla lamm, det är mörkt där de sitter och luften är full av damm. Han har sin frus tröja i sin väska med lite bröd han skramla fram. Det fanns inte mer de hade hemma, inte mer innan hon försvann. Dottern sover i hans knä och de sitter där i mörkret. Han försöker komma på en ursäkt, sälja lammet utan att väcka dottern för hon ligger där i hans famn. Han sitter med gråten i halsen och kollar bort. Ingen bil nära, de har gått så långt bort. Han vill ta sig fri, han vill göra allt han kan. Rädda sin dotter och skydda henne från all skam. Det han varit tvungen att göra, gå ner på knä och be om en slant. Allt för att hans dotter ska få äta, inte sant? Han kollar upp i himlen, han försöker inte gråta. Tanken av hans fru gör att han får ont. Han glömmer av allt för en minut och låter sig vara. Hans fru är död och han håller för sin dotters öra. Han gråter och ber, han kan inte förstå hur det blev så här. Lammet ger ljud ifrån sig men han kan inte kontrolleras, mannen sitter med sin dotter i sin famn och skriker mer än han borde göra. Innan han hunnit öppna ögonen, fyllda av tårar.

Han hör en bil komma långt bort, han hinner knappt andas utan ställer sig upp. Drar med sig dottern i famnen men han måste bort. De kan inte hitta honom, inte nu. De är snart nära gränsen, han måste bara härda ut. Bilen närmar sig allt mer och han hör skrik. Dottern i famnen försöker dra sig loss. Han hör skott och kan inget annat än att önska sig bort. Han vill se sin dotter klädd i vitt, han vill inte se hennes lik. Han kämpar och han springer, han har knappt ork kvar i sinnet. Bilen är så nära, han kan knappt hålla sig längre. Han känner något hårt och han ramlar ner på marken. Snälla gud, säg inte att detta är slut. Jag vill se min dotter klä sig i vitt, jag vill se henne bli stor. Jag hade ingen aning, jag ville inte, jag lovar å svär på gud. Han ligger där på marken och tittar upp igen. Hans dotter skriker i famnen men han vägrar släppa henne. Han känner sig tung, känner inte mycket mer. Han tittar upp i himlen, där kan han se sin fru le. Han håller i sin dotter och säger en sista bön. Snälla gud, jag ber dig. Ge mig en stund till. Jag vill inte ha något mer. Han ser på sin dotter och känner sig tung. Det känns längre än en stund. Han kysser henne på pannan och blundar hårt. Detta är allt, allt jag har kvar. Låt henne leva, ge henne mina sista andetag. Låt henne känna ro och glädje. Låt henne glömma detta, växa upp och bli något stort. Snälla gud, efter allt jag har gjort.

Jag kollar på nyheterna och ser hur folk beter sig. Jag tänker på min pappa, honom minns jag knappt längre. Finns inte mycket kvar men jag har bitar av honom med mig, hans favorittröja mamma sytt till honom har jag i en låda och lite smått jag fick med mig innan jag fick komma hit. Jag växte upp och jag vet innerst inne, jag har med mig min
pappa i mitt sinne. Jag kollar på nyheterna och ser hur folk beter sig. Jag var ensam i denna värld, men inte längre. Jag vet att det kan vara värre, jag förlorade min pappa mitt i allt elände. Detta är farligt, det säger jag inget om. Att i-länder fick smaka på det så många u-länder kämpar med varje dag. Inte mycket som skiljer dem åt nu, covid-19 skiljer inte på varken i eller u.

Taggar : Krönika