K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Jag har nog alltid känt att det finns rätt och fel i livet. Vilket är precis det motsatta till det alla säger till mig, nämligen “​Det finns inga rätt och fel​”. Min upplevelse och säkert många andras, är att det finns ett ”r​ätt​” sätt att se ut, bete sig och leva. Att vara ung och fundera på vad ens egna liv ska bestå av, hur en ska ta de “​rätta”​ besluten och hur en ska se “​rätt​” ut är påfrestande, och har orsakat stora hjärnspöken i mitt liv. Jag är inte ensam om att bli så påverkad av de ideal som finns att jag har svårt att tycka om mig själv. Idealen påverkar mitt och andras liv så mycket, men de är bara påhittade.

Vi utsätts för skönhetsideal varje dag, och de är svåra att kämpa emot. Det är ingen verklig människa i mitt liv som brukar påpeka att min kropp är fel, att jag borde ändra på den. Vad som ger mig tankarna om att det är något fel mig är BMI räknaren, som säger att jag väger för mycket, modellerna på alla nätshoppar ser nätta och fina ut i kläderna, vilket inte jag gör då kläderna är inte gjorda för min kropp, alla stillbilder på instagram visar hur huden på kroppen helst ska vara helt fast, människor runt omkring mig klagar på sina egna kroppar och visar att det är okej för mig att klaga på min. “​Actions speak louder than words​” har ni säkert hört. Att jag får höra av människor som älskar mig att “​Det finns inga rätt och fel​”, “​Du är bra som du är​”, “​Du behöver inte går ner i vikt​”, det kanske sjunker in för en sekund, men sedan försvinner det, för det är bara ord. Det är inte vad mina vänner, min familj eller olika kuratorer säger till mig som påverkar min självbild. Det är hur andra agerar i sina kroppar och vilken bild av människokroppen som representeras i samhället. Vad som anses vara “​rätt​”. Det jag ser i min vardag som jag inte aktivt kan skjuta ifrån mig. När det aldrig finns en normalstor kvinna som huvudroll i en film planteras tanken att en måste vara pinnsmal för att få en filmroll. När alla kvinnokläder är insydda i midjan uttrycker samhället att en smal midja är ett måste. Ideal som nästlar sig in i mig och som jag inte ens vet har påverkat mig förrän jag sitter där hos kuratorn och gråter panikartat för att jag ogillar min kropp och känner mig otillräcklig. Nu har jag börjat följa personer på instagram med större kroppar och inser att jag tänker “​Gud vad vacker”​ om den stora kroppen men även om den stereotypa kroppen. Då inser jag att jag också kan få uppskatta min egen kropp också, och att jag faktiskt är mer än mitt BMI.

Idealen är inte sanna. De är inte “rätt”. Något som för mig känns helt orimligt, men som faktiskt är sant, är att de nedlåtande tankarna i huvudet, bilden av hur kroppen ska se ut, bara är hjärnspöken. Idealen är bara luft, de är påhittade av samhället och det går att skita i dem helt och hållet. Det går. Det känns omöjligt och kanske kommer jag aldrig kunna skita i dem, men jag kan ha det som mål. Det är inte värt att lägga på mycket tankeenergi på vad en ska äta för att passa in i idealet, att inte uppskatta den kroppen en har, att behöva få professionell hjälp för att uppskatta sig själv, för ångest över att äta, inte låta sig själv bli uppskattad, låta komplimanger rinna av en. Det känns så löjligt, men det enda att göra är att tvinga sig själv att uppskatta den kroppen en har, så som den ser ut i nuläget, inte när den väger fem kilo mindre eller när det passar i en storlek mindre på jeansen. Just nu.