K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Runt vårt matbord sitter jag, mamma, pappa och min bästa vän Amanda. Huset är fyllt av den varma och familjära stämningen som våra middagar brukar ha. Men lite extra just idag. Det är fredag, vi har ätit en god pasta, musiken är på, samtalsämnena är givande och välbehövda efter en lång vecka. Mellan samtalsämnena, de korta stunderna när alla i samtalet tillsammans tystnar och funderar för sig själva på vad de faktiskt tänker om det de pratar om, då sipprar musiken in i rummet. Blir mer närvarande. Det är Kent som spelas. Pappa har spelat deras skivor hemma så länge jag kan minnas. Jag satt och kollade på omslagen av skivorna som liten. Varje lördag, när det städas i huset här hemma spelas Kent på hög volym. Pappa sjunger med, pekar på mig och säger “Tuva, lyssna på det är” och mimar texten. Med en viskning till sång och starka ansiktsartikulationer försöker han få mig att höra och känna musiken, så som han. En mening jag har fastnat för ur en av Kents låtar, är en mening ur låten ​Den andra sidan, ​som går: “Jag vet vad tiden är värd. Och tiden rinner iväg. En gång var jag miljonär, när, vi hade all tid i världen”.

Den andra sidan ​handlar om tid. Tid är allt vi har. Vi har oron kring tiden, stressen och längtan efter tiden gemensamt. Alla har vi olika mycket tid, men alla har den att förhålla sig till. Min pappa lyssnar på låten. Tolkar den på sitt sätt, genom sina ögon. Han har säkert lyssnat på den låten och på bandet Kent över lång tid och haft den musiken med sig genom många av sina egna förändringsfaser. Genom min och mina syskons uppväxt. Tänk att bevittna små bebisar, bli vuxna, på bara 20 år. Då går det så fort. Det måste kännas som att tiden aldrig räcker till. Det blir en del av min pappas syn på tid. Jag tolkar låten ur mitt perspektiv. Jag som inte är ett barn längre, som försöker pussla ihop mitt liv, hitta en riktning och bli självständig. Jag och pappa kan trots våra olika syner på livet förstå varandra i en låttext om tid. Den har vi gemensamt, och där är vi tyvärr olika rika. Jag är rik, jag har många potentiella år framför mig. Men han är också rik, som har många år och erfarenheter med sig.

Som liten kändes livet helt otroligt långt,​ som om det aldrig kunde ta slut. Nu är jag arton. Jag har snart levt en femtedel av 100 år, men jag har levt i en evighet. Så många timmar av tankar och olika typer av sysselsättningar. Det känns som en evighet. Det känns också som att livet precis har börjat. Hur ogreppbart är inte det?

Tänk om jag inte använder min tid rätt? ​Stressen över att jag borde vara mer effektiv, med allt. Att jag vill att saker ska ske just nu. För mitt liv kan vara över imorgon, eller inte, och då vill jag göra tiden så innehållsrik som möjligt. Jag vill bli duktig på olika saker, att skriva och sjunga. Jag vill nå mina mål, och nå dem snabbt. Stressen kan yttra sig i att jag kan bli frustrerad över att jag bor på en ö, och spenderar mellan 1,5-2 timmar på pendling varje skoldag. Det känns som bortslösad tid. Rädslan för bortslösad tid har nog till stor del att göra med hur samhället ser ut idag. Allt går snabbt hela tiden. Vi skickar en snap och den är framme hos mottagaren i princip samma sekund som vi skickade den. Vi behöver sällan vänta på något, lever efter deadlines, jobbar hela tiden mot effektivisering och förväntas svara på sms och mail så fort vi kan. Mode och trender ändras och byts ut vid varje nytt nummer av Elle. Det blir då rätt svårt att låta saker ta sin tid. Jag vill använda min tid rätt, utan att vara besatt av den och låta den styra mig. Jag vill inte alltid vara stressad över tiden, över att vara effektiv. Är det mer givande att inte låta tiden ta så mycket fokus? Låta saker ta den tid det tar? Inte bli frustrerad? Men samtidigt inte slänga bort för mycket tid på serier, spel och instagram.

Jag har all tid i världen. Jag är miljonär.​ Jag är ung och jag har många år framför mig. Jag kan göra vad jag vill. Ett återkommande tema i mina texter och tankar är tid och all den potentiella tid jag har. Även den potentiellt korta tiden jag har. Tid som faktiskt är allt vi har. Som vi förhåller oss till hela tiden. Jag har så mycket tid, som jag kan välja att göra vad jag vill med. Jag är miljonär. För tid är det enda vi har.