K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Plötsligt står han framför mig och ler. Vi kan kalla honom Adam. Jag har inte sett honom sedan studenten. När jag tänker efter inser jag att jag inte har träffat någon av dem jag gått i skolan med på flera år. Adam säger att han minns mig. ”Du fick stipendium för högsta betyg ”. Det är så han kommer ihåg mig. Tjejen som fick stipendium. Jag kommer ihåg honom som killen jag gav mitt livs första och hittills enda örfil. Han och hans kompis tryckte ner mig i skolkafeterians soffa och tog på mina bröst. Det känns som en evighet sedan. Det känns som igår. Han var inte värst. Han hade ingen delaktighet i att trosorna från min kvarglömda gympapåse hängdes upp på en lyktstolpe vid skolans basketplan. Det var inte han som skrev hora på mitt skåp i högstadiet. Han var inte en av dem som kommenterade mitt utseende inför sina kompisar. Ändå är det honom jag minns. Han var en av de snälla killarna. Egentligen var han snäll. Det var därför jag blev besviken när han tryckte ner mig i den där röda skinnsoffan. Han föll för grupptrycket.

De handlingar som är värst ur ett objektivt perspektiv behöver inte vara dem som sårar mest. I mitt fall var det när människor jag räknade med bevisade att jag inte kunde göra det. Jag minns särskilt en incident från högstadiet. Det var vinter och vi var ett gäng som stod utomhus. Jag var endast iklädd klänning och fick låna en kompis jacka. När jag lämnade tillbaka den glömde jag mitt läppglans. Efter helgen fick jag tillbaka det. När jag bättrade på läppglanset en vecka senare frågade min klasskompis om det var samma läppglans som jag lämnat i hans kompis jacka. Jag bekräftade att det var det. Då berättade han flinande om hur han och några av killarna i hans gäng turats om att spotta i mitt läppglans. Jag blev inte arg på dem som spottat, jag blev besviken på killen som låtit dem göra det. Killen jag betraktade som min kompis.

Vid några tillfällen följdes en elak kommentar av tystnad från en hel klass. Den typen av tystnad ekar i huvudet och gör det svårt att andas. Med brännande kinder hoppades jag på att någon skulle säga emot eller säga ifrån men det förblev tyst. Det kan kännas jobbigt att vara den som sätter ned foten. Jag förstår det. Du kanske oroar dig över att det är du som blir utsatt nästa gång om du gör det. Eller så är du rädd för att bli ovän men någon. Det är dock svårt att veta om de som sitter tysta håller med om det som sagts eller om de inte vågar lägga sig i. Jag har aldrig känt mig lika ensam som under dessa oändliga tystnader.

Jag hade lärare som såg och hörde men låtsades att de inte gjorde det. De lärare som försökte förändra situationen gav mig som regel råd om hur jag skulle hantera olika händelseförlopp. Det var nästan alltid jag som skulle anpassa mig. Nästan aldrig de andra som skulle sluta. Många gånger har det sagts att de tröttnar om jag ignorerar dem. Jag har testat. Det har inte hjälpt. Jag har försökt flera olika strategier men ingen har fungerat. Det ska dock inte vara upp till den som utsätts att hitta ett sätt att bli lämnad i fred. Att försöka få de utsatta att ändra sig innebär att man lägger skulden på dem. Det bekräftar bilden av att det är den utsatta det är fel på. Särskilt när det kommer från vuxna. Fokuset ska ligga på dem som mobbar, inte dem som blir utsatta. Ibland har de andra elevernas agerande bortförklarats av lärare och andra vuxna. Jag har fått höra att ”de gör så för att de är avundsjuka”, ”de är osäkra på sig själva” och att ”killar i den åldern är så”. Många gånger intalade jag mig att dessa förklaringar stämde. Det gjorde det enklare att förstå och förlåta. Kanske var det sant. Dessa förklaringar ska dock inte användas för att rättfärdiga eller ursäkta utfrysning och mobbning.

Ingen ska gå till skolan med en klump i magen. Ingen ska skippa lunchen för att hen inte har någon att sitta bredvid i matsalen. Ingen ska gömma sig på toaletten för att slippa vara ute på rasten. Du kan göra skillnad. Ditt agerande kan vara skillnaden på en bra och en dålig dag. Tänk på det när du går igenom skolkorridoren. Ett ynka hej eller ett vänligt leende kan göra någons dag bättre. Jag hade en kompis som brukade stå upp för mig och säga ifrån när hon tyckte att jag blev illa behandlad. Hon såg till att jag inte behövde sitta ensam i matsalen och att jag fick vara med hennes gäng när det var dags för småstjärnorna på skolan. Jag är oändligt tacksam för det. Alla förtjänar en sådan kompis. Du kan du vara den kompisen.