K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

 För ett par dagar sedan såg jag ett filmklipp från min första jul. Mamma filmade mycket när vi var små, med en gammal videokamera med kassettband, och nyss sparade vi över alla gamla filmer till datorn. När klippen rullade för att överföras, kunde jag inte låta bli att stanna upp. På skärmen var en liten jag. Pappa var utklädd till jultomte och förställde rösten när han delade ut paket, jag satt i min mormors knä och såg mig nyfiket omkring på alla ansikten.

Till en början kollade jag på klippen för att se hur jag såg ut som bebis, men det som fastnade var någonting annat. Det var min mammas leende när hon höll mig. Min moster som försökte få mig att skratta. Mormor med sitt tjocka, krusiga hår, som jag inte ens kunde minnas att hon haft. Det var familjen, gemenskapen, mina föräldrars glädje och kärlek för sin alldeles nya dotter. Min första julafton.
Som barn var julen det mest magiska jag upplevt. Det var inte bara presenterna och maten, det var större än så. Det var känslan. Julafton var en egen värld som bara gick att komma åt en dag om året. När det var jul kändes allt annorlunda, varmare, mer glittrande, som att man plötsligt såg världen från en annan vinkel. En annan dimension.
I flera år såg mina julaftnar ut exakt likadant. Jag och min bror hängde upp våra julstrumpor på dörrarna kvällen den 23:e, och på morgonen vaknade vi till att de var fyllda med godis och ett litet paket. Sedan åkte vi till mormors hus i Ödenäs, där hela släkten befann sig. Vi hade alltid en utklädd tomte som kom och delade ut paket efter maten, och jag minns att jag och min bror brukade sitta vid fönstret och vänta och längta på att han skulle dyka upp.
På kvällen åkte vi hem till farmor och farfar för att äta mer julmat, och se på kalle anka. Vi satt på övervåningen allihop, och mamma somnade alltid i fåtöljen. Efteråt fikade vi, och hade en sista julklappsutdelning. Under hela dagen kändes allt förtrollande. Den förtrollningen höll i sig länge.
Men, ju äldre man blir, desto mer spricker bilden av den magiska julen. Jag börjar närma mig min tjugoförsta jul. I takt med att åren gått har andra saker dykt upp och infiltrerat julmagin. Min pojkvän ska jobba på julafton. Jag och mina vänner har bestämt att vi inte längre ska köpa julklappar till varandra. För några år sedan dog min farfar, och farmor är dement och bor på ålderdomshem.
Nu i höst dog min mormor. Med henne dog också den sista jultraditionen.
Det är mycket som känns annorlunda från julen som barn. Då var julen orubblig, insvept i ett glittrande skimmer. Nu är julen något man får klämma in mellan jobb och stress och annat, om man har tid. Julmusiken har man hört för många gånger på repeat i smockfulla butiker. Julklapparna är snarare en plikt än någonting man ger bort för att man vill. De traditioner som fanns när man var liten har försvunnit en efter en. Kanske är det helt enkelt så det är att växa upp. Saker förändras när tiden går. Kanske är det oundvikligt.
I år kommer vi fira julen hemma för första gången någonsin. Det kommer inte vara som förr. Jag kommer aldrig mer äta julmat i mormors soffa med hela min släkt. Jag och min bror kommer aldrig igen sitta framför fönstret och vänta på jultomten som när vi var små. Jag kommer aldrig mer fira min första jul i mormors knä med nyfikna blickar på människorna omkring mig. Men jag tror att vi kan få en fin jul tillsammans, ändå. Även om saker inte längre är som förr.
För trots allt lyser fortfarande de där julglimtarna in, då och då. Som när jag och min bror klär julgranen tillsammans, med julmusik i bakgrunden. Eller när jag sitter på mitt golv med tända ljus och slår in julklappar. Då kommer känslan tillbaka, för en stund. Den där känslan av den orubbliga, varma julen.
Julen blir vad man gör den till, och man får helt enkelt göra det bästa av det som finns kvar. Jag tror det är viktigt att prioritera julen, att försöka att inte bli uppslukad i allt det andra som pockar på. Kanske kommer julafton aldrig mer vara som den där första julen, för visst förändras alltid livet, men känslan finns fortfarande där någonstans. I de små stunderna. Det gäller bara att ta vara på dem.