K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

När jag var yngre prenumererade jag på tidningen Julia. En tidning som riktade sig till unga tjejer, som innehöll allt från quiz om vilken kille från One Direction som passade en, till senaste kändiskvallret om Justin Bieber, till olika artiklar om bland annat självförtroende. Jag minns särskilt en artikel. Bilden var på Juliafiguren, fast hon hade rosafärgat hår, trasiga strumpbyxor och stod i en kaxig och utåtriktad position. Titeln på artikeln? ”Var dig själv!”.
Det här är en klassisk misstolkning av det gamla uttjatade begreppet ”var dig själv”. Ett begrepp som i grund och botten innebär att man ska vara precis som man är, men med denna vinkling istället exkluderar alla som inte är på ett specifikt sätt. Jag förstår att syftet är att man ska våga uttrycka sig som man vill, våga vara som man är, utan att bry sig vad andra tycker. Men resultatet blir att det bara är några få personlighetsdrag som räknas som att vara sig själv. Att vara social, framåt, rolig, galen, att inte bry sig. Men om man inte är på det sättet då?

Jag minns att jag var extremt förvirrad över min identitet som ung. Påtryckningarna om att man skulle vara sig själv fanns överallt, och det upprepades som ett mantra i mitt huvud. Problemet var att jag inte visste vem jag var. Ibland kunde jag vara blyg och osäker, ibland social och utåtriktad. Beroende på vem jag umgicks med kunde jag bete mig olika. Betydde det att jag inte var mig själv? Jag minns att jag försökte tvinga mig till att vara social och öppen och framåt, för det var det jag hade förstått att man var om man var sig själv. Ironiskt nog gjorde min desperata jakt på att vara mig själv, att jag försökte vara någon jag egentligen inte var.

Problemet är att själva begreppet ”var dig själv” är kontraproduktivt. Åtminstone när det används på det sättet som i Juliatidningen. För det finns en tydlig bild av hur en person som ”är sig själv” ska bete sig. Alla som faller utanför den ramen, som kanske är blyga eller introverta eller helt enkelt inte vill vara sociala och utåtriktade hela tiden, får lätt stämpeln att de inte är sig själva. Men att vara blyg, lugn, introvert, att inte vilja ropa ut sina åsikter och tankar utan föredra att tänka igenom sina ord noggrant, det är också personlighetsdrag som borde inkluderas i begreppet. Att vara sig själv borde betyda att allt är okej – oavsett vilka personlighetsdrag man har.

Ett annat problem med uttrycket är att det utgår ifrån att man ska veta exakt vem man är, och agera efter det – alltid. Som ung trodde jag att jag inte var mig själv eftersom jag betedde mig olika beroende på situation och vilka människor jag var med. Nu förstår jag att jag bara var normal. Självklart beter man sig inte på samma sätt i ett klassrum som hemma hos mormor och morfar eller med kompisgänget. Olika personer lockar fram olika sidor av en. Det handlar inte om vilka sidor som är ”de äkta sidorna”. Alla sidor är äkta. Alla sidor är delar av helheten som är ”sig själv”.

Jag var besatt av att dela in mig i kategorier som ung. Antagligen letade jag efter en identitet, någonting att hålla fast vid som var jag. Jag försökte sätta etiketter på mig själv, bestämma om jag var social eller blyg, energisk eller lugn, omtänksam eller kaxig, drömmande eller realistisk. Allt var svart eller vitt. Antingen var jag det ena eller det andra. Jag trodde att jag var tvungen att ”lista ut vem jag var”, för att sedan kunna vara den personen och vara mig själv.

Problemet var att jag inte kunde lista ut vad som var jag, och då trodde jag att det var någonting fel. Att jag inte visste vem jag var. Nu förstår jag att det helt enkelt inte går att dela in människor i endimensionella kategorier. Vi människor använder gärna etiketter för att få klarhet över världen, och kanske är det nödvändigt för att vi ska kunna orientera oss och ha någonting att förhålla oss till. Men ingen människa är endast och alltid blyg, eller endast och alltid social. Och man behöver inte heller bestämma om man är det ena eller det andra. Risken finns att man till och med begränsar sig själv om man bestämmer sig för något. Att man agerar utefter sina egna förutbestämda meningar om sig själv och inte tillåter sig att vara på något annat sätt.

Jag skulle vilja ta begreppet ”var dig själv” och göra om det till det det borde vara. Istället för att ranka vissa personlighetsdrag som mer ”äkta” och ”sig själv” än andra, som till exempel att vara social över att vara tillbakadragen, borde alla typer av personlighetsdrag räknas som att vara sig själv. Jag skulle också vilja minska pressen på att dela in sin personlighet i kategorier. För alla människor beter sig olika beroende på situation. Alla människor kan vara både sociala och tillbakadragna, även om vissa kanske är det ena oftare än det andra.
Istället för att fokusera på att bete sig på ett visst sätt, borde man fokusera på att ha roligt. Att njuta av sin tid, och inte reflektera över om man är sig själv eller inte. Kanske är man vanligtvis social men blir plötsligt blyg på den där festen med alla nya människor. Det spelar ingen roll! Alla beteenden, situationer, personlighetsdrag och sinnesstämningar, är delar av den man är. Tillsammans bildar det den kaotiska röran av motsägande egenskaper som är ”en själv”.