K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Första gången jag flyttade någonstans grät jag. Det hjälpte inte att jag sett fram emot flytten ett helt år. Jag skulle flytta hemifrån, till Stockholm, och plugga kreativt skrivande på Södertörns högskola. Det var som en dröm och jag hade längtat och längtat. Ändå grät jag.

Jag tror att jag grät för att jag inte visste hur jag skulle känna. Jag hade byggt upp alla dessa förväntningar, men samtidigt hade jag inte en aning om hur mitt liv det kommande året skulle vara. Det var underligt. Ett helt år framför mig som låg alldeles tomt. Jag hade inget konkret att förhålla mig till, inga ansikten på klasskamrater, inga känslor kopplade till skolan eller lägenheten. Jag visste inte att jag skulle sitta på espresso house i Flemingsberg och äta caramel cheesecake och skriva noveller. Eller att jag skulle dricka vin i Vitabergsparken under orimligt varma majdagar. Eller hur vägen till skolan skulle se ut när löven ändrade färg. Jag visste ingenting.

För första gången skulle jag leva helt ensam. Allt jag kände till låg femtio mil ifrån mig. Familjen, vännerna, min pojkvän, staden jag dittills spenderat hela mitt liv i. Det var skrämmande. Hela tiden tänkte jag att om ett år kommer jag ha så mycket erfarenheter och känslor och minnen kopplade till detta ställe, men just nu har jag inte en aning. Jag tyckte inte om att inte veta.

Det är alltid svårt att ta nya steg, oavsett om det är att man flyttar, börjar på ett nytt jobb, en ny skola eller fritidsaktivitet. Jag har alltid haft blandade känslor för förändringar. Å ena sidan är det spännande med nya möjligheter, å andra sidan är det en trygghet som rubbas. Gränslandet innan man kommit in i det nya och precis lämnat det gamla, är den tid man känner sig som mest vilsen. Då när man inte har någonting alls att hålla sig fast i.

Tidigare har jag ofta haft en tendens att vilja klamra mig fast i det gamla. Att inte våga välkomna förändringarna. Jag minns när jag började på gymnasiet och för första gången kom ensam till en ny skola. Mina andra vänner skulle gå estet musik tillsammans, men jag valde samhäll. Efter bara ett par dagar hade jag bestämt mig för att jag ville byta klass. Jag kände mig utanför och ville till mina vänner. Det var min nya mentor som övertygade mig att stanna, att ge det en chans. Att stanna kvar är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv.

Jag tror att man ofta glömmer möjligheterna som förändringar för med sig. Vissa saker vill man inte ska försvinna, men i efterhand inser man hur mycket man aldrig fått vara med om om allt bara fortsatt som det var. Jag trodde att mina tre år på gymnasiet skulle bestå av att jag var utanför och led mig igenom skoldagarna. Jag kunde inte föreställa mig allt jag skulle få gå igenom. Dramatiska, roliga, bisarra, fantastiska, världsomvälvande händelser. En klass där alla kände sig lite utanför och nervösa till en början, som sedan visade sig vara den mest underbara grupp människor jag någonsin kunnat hamna med. Tänk om jag bara flytt från allt det där. Tänk hur annorlunda mitt liv idag skulle vara då.

Det är lätt att fokusera på det som varit, för det är det man känner till och har känslor kopplade till. Men tiden går och känslor förändras – och det är okej. Idag försöker jag välkomna förändringar mer. Dels för att det är oundvikligt, dels för att förändringar kan föra med sig så mycket underbart som man aldrig ens kunnat föreställa sig tidigare. Man behöver bara vara öppen för det.

Visst, förändringar kan vara jobbiga. Nya steg är skrämmande och svåra. Speciellt innan man kommit in i det nya ordentligt, då när man står och vacklar vid kanten, med allt man känner till bakom sig. Men tiden går av en anledning. Och om livet aldrig förändrades skulle man heller aldrig riktigt leva.