K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Bomber faller från himlen. Barndomshemmet, gatorna han spelade fotboll på, blomsterbutiken runt hörnet, allt förvandlas till högar av smuts och sten. Världen går från stillhet till kaos på en sekund. Tårar och tjut. Han förstår inte. Kan inte förstå. Någon ropar att han måste springa, och han springer. Han flyr. Flyr från det som en gång var hans hem.
Framför honom väntar en lång, oförsonlig resa som kommer förändra honom för alltid. Men det slutar inte där. Även om han lyckas ta sig fram kan han inte andas ut. Oavsett om han gör det han ska, oavsett hur mycket han kämpar, är han ovälkommen. Snart sitter han på ett flygplan på väg tillbaka igen. Tillbaka till bomberna.
Det här är inte min historia. Men det här händer. Just nu. Människor som flytt från krig, som sett våld och brutalitet och död, som lyckats ta sig till Sverige och lever och kämpar för att bli en del av vårt land, skickas tillbaka till platser där de inte har någon framtid. Och här sitter jag. Jag sitter här och smuttar på mitt kaffe i mitt uppvärmda hem och funderar på om jag kanske ska kolla på nån serie. Jag har inte kämpat för det här, jag har inte ansträngt mig och gjort mig förtjänt av detta liv.
Jag har bara haft tur.
Det är underligt hur ens egen verklighet kan vara så olik en annans. Krig och statligt förtryck är för mig saker som existerar på en tv-skärm, någonting så otillgängligt att det lika gärna kan vara en fantasi. För andra är det en vardag. Det finns människor i Sverige just nu som jobbar och går i skolan, men som dagligen måste leva med hotet om att allt de bygger upp kan ryckas ifrån dem. Människor som går och väntar på ett besked från nån myndighet. Att få stanna eller inte. Att få leva eller inte.
Jag är livrädd för den utveckling jag ser i landet, ja i hela världen. Men vad gör jag, egentligen? Jag blundar. Jag låtsas att allt är okej. Jag går och festar och köper latte på espresso house och umgås med vänner och gör allt för att inte tänka på det där som är jobbigt. Jag hoppas att någon annan ska lösa det. Jag är livrädd, men istället för att göra någonting åt saken gömmer jag mig bakom mitt privilegierade liv.
För saken är den, att jag kan ignorera det som händer. Jag kan ignorera att främlingsfientlig propaganda skickas ut i folks brevlådor. Jag kan ignorera att en fotbollsspelare som gör ett misstag överröses med rasistiskt hat. Jag kan ignorera att ord som ”parasiter” och ”åk hem” kastas runt till höger och vänster, ord som för bara några år sedan skulle väcka ramaskri men som numera har blivit vardagsmat. Jag kan ignorera det, för det är ingenting som påverkar mig personligen. Om jag tycker det är jobbigt kan jag blunda. Men människorna som faktiskt drabbas av det kan inte blunda, hur mycket de än vill. Och de behöver min hjälp.
Samtidigt står jag handfallen. Jag vill göra någonting, jag måste göra någonting, men allt går för snabbt. Jag vet inte vad jag som ensam människa mitt i allt detta stora ska göra. Hur ska jag stoppa ett skenande tåg? Vad ska jag göra för att det ska bli någon skillnad? Ibland känns det som att jag ropar till en vägg. Ingen lyssnar. Det spelar ingen roll vad jag gör. Mörka krafter håller på att ta över, och jag har slutat kämpa emot.
Jag förstår verkligen inte. Det är det som är grejen. Jag förstår inte hur man kan tycka att människor är en börda. Människor som jobbar och betalar skatt och är en lika stor del av samhället som vem som helst. ”Det kostar pengar”, ”vi har inte råd”, jag hör det hela tiden. Plötsligt ser vi människor som nummer. Ligger de på minus ska de ut. ”Svenskar” däremot har ingen miniräknare på sig, de får kosta samhället hur mycket de vill.
Den nya sanningen är att invandrare kostar pengar, punkt. Men människor kostar inte pengar. Människor är en tillgång. Det enda som händer är att vi får fler kugghjul i Sveriges välfärdsmaskin.
Hur kan det vara roten till alla våra problem?
Jag är livrädd, men jag ska försöka att inte gömma mig. Jag tänker fortsätta säga vad jag tycker,
jag tänker fortsätta kämpa emot de mörka krafterna. Oavsett om jag ropar mot en vägg eller inte, oavsett om det gör någon skillnad.
Den 9 september är det val. Jag vet att jag kommer göra vad jag kan för att stoppa tåget.