K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

En vanligt förekommande åsikt inom feminismen är vikten av att killar omger sig med ”bra manliga förebilder”, vilket ju vid första anblicken låter vettigt. Termen tycks dessvärre vara ungefär lika konkret som en genomsnittligt jag-vet-vem-som-mördade-Palme-teori och få verkar vara överens om vad en ”bra” manlig förebild egentligen är.

Jag vill emellertid hävda motsatsen. Alltså inte att jag efterfrågar fler dåliga manliga förebilder, utan att det är viktigt även för män att ha kvinnliga förebilder.

Påfallande få av mina killkompisar har några förebilder utan snopp. Det här är vad som i folkmun kallas för ett manligt privilegium – populärkulturen är så pass mansdominerad att man kan gå ett helt liv utan att behöva lyssna på, läsa eller skratta åt kvinnliga kulturutövare. Dessutom är män bevisligen mindre benägna att skildra och inkludera det kvinnliga perspektivet i sina verk (se: Bechdeltestet).

Vissa menar att vi män behöver bli bättre på att kvotera in kvinnliga kulturutövare i våra bokhyllor, vinylbackar och poddspelare. Jag är visserligen helt för att män ser över könsfördelningen i sin kulturkonsumtion. Men jag har aldrig kunnat relatera till det då jag alltid har varit mån om att konsumera kvinnliga kulturutövares verk. Inte i första hand som en feministisk handling, utan snarare som en konsekvens av att jag ofta har svårt att identifiera mig med ett typiskt manligt perspektiv.

Min första popkulturella kvinnliga förebild var superhjälten Modesty Blaise. Som tioåring tvingade jag med mina mor- och farföräldrar till dåligt belysta antikvariat i vilka jag plockade på mig serietidningar skrivna och illustrerade långt innan jag ens var påtänkt. Det ska erkännas att Modestys allvarsamma rådjursögon och markanta dekolletage slog an en sträng i min prepubertala pojkkropp, men min beundran grundades även i hennes välinövade pungsparkar och hur hon hanterade sin kongo (ett slags närstridsvapen som hon – såklart – förvarade i sin BH). Kärleken till Modesty Blaise må ha svalnat något, men jag döpte en gång ett punkband efter henne och lät sedermera tatuera in henne på min underarm.

Parallellt med min relation till Modesty Blaise läste jag för första gången en bok av min favoritförfattare Jenny Jägerfeld. Av någon oklar anledning lånade jag som tolvåring hennes debutroman Hål i huvudet och älskade den trots att jag inte direkt var dess målgrupp. Utöver Nancy Spungen-biografin Inte som andras döttrar är Jenny Jägerfelds nyutkomna ungdomsbok Comedy Queen den enda bok som fått mig att gråta. Och även om jag aldrig kommer att vinna eller ens bli nominerad till Augustpriset så hoppas jag en dag inneha i alla fall en hundradel av Jenny Jägerfelds litterära talang.

Sedan jag på allvar började intresserade mig för comedy så anser jag mig ha bildat en relativt övertäckande bild av det så kallade humorsverige. Av sentimentala skäl kommer jag nog aldrig sluta skratta åt de Killinggänget-sketcher som jag växte upp med, men svensk comedy är i genomsnitt roligare idag. Visserligen höjer Liv Strömquist snittet avsevärt, men ändå. Liv Strömquist beskrivs ofta som ”folkbildande” och visst har jag av henne lärt mig mycket om menstruation, klass, tvåsamhetsnormen, Mikael Wiehes favoritchoklad och skillnaden mellan killkomiker och PK-vänstern. Men framförallt har hon via sina seriealbum och prator i Tankesmedjan och Lilla Drevet fått mig att skratta tills magen krampar.

De kvinnor vars verk och kulturella gärning har påverkat mig allra mest kallade sig under början av 80-talet för Tant Strul. Deras album blev för mig vad Born to Run eller valfri Bob Dylan-skiva är för andra cismän. I Kajsa Grytts texter kunde man ana punkens nerv, men de var varken anklagande eller obstinata. Tant Strul sjöng om istället åtrå, längtan och osäkerhet – ämnen som mitt neurotiska och hormonstinna tonårsjag med lätthet kunde identifiera mig med. Än idag finns det ingen musik som påverkar mig så fysiskt och emotionellt som Tant Strul.

Nyligen pratade jag med författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli om just det här. Hon menade att utskrivningen av kvinnor i historien medför en skev bild av verkligheten. Att som hon skildra kvinnor bidrar till en mer sanningsenlig bild av verkligheten, vilket i förlängningen gör hennes böcker bättre.

Min intention är inte att framstå som elitistisk och predika för hur andra ska leva sina liv, men jag är övertygad om att inkludering av ickemanliga perspektiv bidrar till en sannare, och i synnerhet bättre, kulturkonsumtion