K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Jag har alltid känt ett outgrundligt begär att gå emot strömmen. Av högst oklara anledningar har jag aldrig velat göra det förväntade för sakens skull, vilket ironiskt nog har lett till att jag istället gör det motsatta enbart för sakens skull. Ibland – som när jag bojkottade studenten för att jag ”inte gick med på kapitalismens premisser” – har detta obstinata personlighetsdrag varit befogat, men oftast inte. Tvärtom har det nog oftare varit till besvär, även om jag vid tidpunkten har varit för naiv (läs: korkad) för att inse det själv.

Detta innebar att då jag i höstas började studera på universitetet hade en ambition att de kommande tre åren ha så lite med mina kurskamrater att göra som möjligt. Jag hade en bild av det så kallade studentlivet som kollektivistiskt och likriktat på ett diffust och obehagligt sätt. Mina förställningar var visserligen byggda på ett faktaunderlag bestående av lika delar magkänsla som hittepå, men jag ansåg det tydligen tillräckligt för att på förhand förkasta mina blivande klasskompisar. Att isolera mig var mitt sätt att distansera mig från den värld jag trodde mig veta så mycket om.

Så här i efterhand ter det sig kanske naivt, på gränsen till idiotiskt och rentav osympatiskt. Men där och då framstod det rimligt att under tre års tid undvika all form av kontakt med de övriga journaliststudenterna. Utöver obligatoriska grupparbeten tänkte jag konsekvent undvika sittningar, Djingis Khan och andra umgängesformer som jag inbillade mig att studenter ägnade sig åt.

Det här var emellertid innan jag hade träffat några av de personer som jag nu har den stora turen att råka gå i samma klass som. Personer som på kort tid konverterades från kurskamrater till vänner och som jag nu aldrig vill vara utan. Som det var meningslöst att ens försöka värja sig mot, ty de var alldeles för bra och fina för att mina metaforiska sköldar skulle ha en chans. Och som en konsekvens av dessa nya bekantskaper tycks jag ha utvecklat någon slags lightversion av FOMO, ty allt blir roligare i deras sällskap (inte minst studierna). Tillsammans med dem har jag skrattat, gråtit, stressat, pluggat och rullat hatt som aldrig förr. Som om själva livet stod på spel. Och för det är jag dem evigt tacksam.

Men med de nyfunna vänskaperna infinner sig också ett tungt skimmer av vemod. Redan i sommar kommer många att jobba på annan ort – Nyköping, Hudiksvall, Berlin et cetera – och jag inser att vi kanske bara har varandra på lånad tid. Att vi vid utbildningens slut med största sannolikhet kommer att fortsätta våra journalistkarriärer på vitt skilda platser runt om i världen. Sedermera kommer livet i mellan, och kanske kommer minnena bara existera i form av instagrambilder som för varje vecka försvinner längre och längre ner i flödet.

Så kanske var mitt förhållningssätt en undermedveten och skör försvarsmekanism. Kanske är jag bara rädd för att släppa in människor och själv komma nära någon annan. Eller så besitter jag bara ett antal mindre charmiga egenskaper som jag nu försöker att rättfärdiga med semipoetiska omskrivningar.

Jag tycker i regel om att då och då få mina föreställningar och fördomar motbevisade. För det medför i bästa fall någon slags personlig utveckling, och tack vare Linnea, Emilia, Linnea (alltså en annan Linnea), Alice och Moa har jag lärt mig att omfamna nya människor istället för att instinktivt stöta bort dem.

De gör mig bättre.