K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Det finns många klichéer om döden. Det sägs ofta att vi alla står lika inför den och att den är oundviklig. Gemensamt för dessa, liksom klyschor i allmänhet, är att de stämmer.

Likväl är döden – såväl vår egen som andras – en del av livet, och så även en del av vår konsumtion. Således finns det de som livnär sig på döden. Som betraktar den som en handelsvara. Det kan verka som en cynisk och smått okänslig uppfattning, men jag menar inte att det nödvändigtvis är av ondo. Begravningsbyråer gör ju i regel ett behjärtansvärt och vördnadsfullt arbete, men deras verksamhet bygger de facto på att folk med jämna mellanrum trillar av pinn.

Såväl likbilstillverkare, kistsnickare och begravningsentreprenörer är yrkesgrupper som regelbundet efterfrågas. Att dessa tar betalt för sina tjänster är alltså rimligt. Desto mer anmärkningsvärt är då personer och aktörer utan några som helst kopplingar till begravningsbranschen ändå ser – och tar – chansen att profitera på döden. Inte minst i samband med att Jerry Williams respektive Lill-Babs har gått bort de senaste veckorna har gjort mig uppmärksam på ett antal mer eller mindre kreativa sätt att använda döden å sin egen favör. Här kommer således en liten handbok i att kapitalisera på döden:

1. Reklam. Med lite tur kan en känd persons bortgång bli en ypperlig möjlighet att boosta ens produkt, persona eller varumärke. Då Lill-Babs gick bort lade den arga snickaren Anders Öfvergård (som enligt uppgift inte längre är arg) upp ett klipp på sin instagram från då Lill-Babs medverkade i hans tv-program Anders knackar på. Till detta hade han författat en någorlunda fin text om sitt minne av inspelningen. Så långt är allt rimligt. Hade det funnits rörligt material på mig och Lill-Babs så hade även det legat uppe på cyberspace kort efter hennes bortgång. Dessutom är inspelningen troligtvis det tillfälle då Öfvergård spenderade mest tid med Lill-Babs. Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att Öfvergård avslutar inlägget med hashtagen #andersknackarpå – det vill säga lite gratis reklam för sitt eget tv-program. Samma koncept använde sig dessutom Michael Bindefeld av då skådespelaren Michael Nyqvist gick bort förra året. Dennes instagraminlägg avslutades då med den i sammanhanget irrelevanta hashtagen #festhosbindefeld.

2. Forcerad relation. För att generera likes (och i förlängningen fler följare som i sin tur leder till saftigare ”samarbeten”) så är det till fördel om man hade en relation till den avlidna kändisen i fråga. Desto närmare och mer autentisk relation desto mer benägna tycks folk vara att skicka iväg en like. Om det dessvärre inte finns någon rimlig eller naturlig relation till vederbörande får man helt enkelt fabricera en. Som när Gunilla Persson nyligen inledde ett facebookinlägg med ”Det står här att Lill Babs alltid hade tv’n på då hon var ensam. Då visste hon onekligen vem jag är. Och jag hoppas att hon gillade mig.” Att kalla Gunilla Perssons tilltag för kreativt är en underdrift.

3. Ofrivillig posterboy/girl. Då Jerry Williams gick bort var Vänsterpartiet inte direkt sena med att påpeka att Williams politiska värderingar var i samklang med deras egna. I ett snabbt författat pressmeddelande (!) menade de att Jerry Williams var en ”mångårig medlem i Vänsterpartiet” och att ”ingen artist hade ett rödare hjärta” än honom. Och visst, Jerry Williams stod onekligen till vänster och det är någorlunda sannolikt att han faktiskt var medlem i Vänsterpartiet, men det betyder inte att han nödvändigtvis ville bli deras posterboy.

Missförstå mig rätt – gränsen mellan hyllning och profitering är hårfin och i synnerhet text är lätt att missförstå. Nyanserna är otydligare, konturerna suddas lätt ut och i en cynisk hjärna kan en ärligt menad hyllning med lätthet tolkas som ett försök till exploatering.

Det ska dessutom nämnas att även undertecknad var snabb att skriva och skicka iväg en hyllningskrönika om Lill-Babs då hon gick bort i hopp om att bli läst och i bästa fall uppskattad. Dessutom är ju även denna krönika indirekt baserad på döden, så kanske bör den i sig själv betraktas som listans fjärde punkt. Det är alltså inte min intention att döma någon, ty jag är inte bättre själv.