K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Det var länge bara en diffus magkänsla. En vag och ogrundad uppfattning som med tiden blev en sanning. En hypotes som aldrig beprövades, men inte heller ifrågasattes. Övertygelsen om att 90-talet var barnprogrammens absoluta peak. Såväl objektivt som subjektivt. Och när jag nu i (någorlunda) vuxen ålder spatserar längs minnenas allé så inser jag att jag hade rätt.

Min tes var och är att de barnprogram som Sveriges Television producerade under 90-talet hamnade i ett slags public service-limbo. Den proggiga och VPK-doftande tonaliteten i 70-talets barn- och ungdomsprogram dröjde sig i stor mån kvar tills långt in på 80-talet. Och utan att kritisera de välmenande ambitionerna så kan vi nog alla enas om att filmade förlossningar, dokumentärer om strejkande arbetare och instrumentella så-blir-barn-till-filmer kanske snarare är undervisande än underhållande. 80-talets barnprogram lyckades således aldrig få en egen identitet. Och lagom till att undertecknad sedermera ansåg sig vara för ”vuxen” och ”cool” för att konsumera barnprogram så ersattes SVT:s egenproducerade barnprogram av tarvligt dubbade Disney-serier med överdrivna mängder burkskratt.

Med intentionen att i bästa fall bevisa min tes brukar jag nu med jämna mellanrum söka mig till Öppet Arkiv – denna skattefinansierade skattkista – och återuppleva min barndoms television. Det som då slår mig är att det mesta håller förvånansvärt hög kvalité än idag. Visst, det var konstigt att killen i Rädda Joppe! Död eller levande! hade så fruktansvärt dålig koll på sitt gosedjur, sånginsatserna i Dagens visa lämnade en del att önska och man fick epilepsi av Mosquito. Men i övrigt försågs vi med spännande science fiction-äventyr (Kenny Starfighter och Tillbaka till Vintergatan), humor med blivande På spåret-vinnare (Gabba Gabba), dramatiska on-and-off-förhållanden (Eva & Adam) och en dansande statsminister (Abrakadabra). Och i Hasses brorsas låtsassyrras kompis så intervjuade Kitty Jutbring olika indiemusiker om när de förlorade oskulden eller ”kom ut”.

Tack vare den overallklädda testpatrullen i REA lärde vi oss om konsumentmakt och TV3:s grävande reporter Skurt förklarade hur Europaparlamentet fungerade. Och eftersom Skurt hade en lustig keps och testerna i REA alltid handlade om hur många glas O’boy som ett paket mjölk räckte till så funkade det. Tack vare dessa små detaljer så var det kul att lära sig om pappersbruk och kollektivtrafik.

Överlag känns det som att det på 90-talet fanns både ambitioner och resurser att producera kvalitativa barnprogram. Det är mer än vad man kan säga om Joelbitar– vilket i sammanhanget är undantaget som bekräftar regeln. Programmet går – för den som har missat eller förträngt det – ut på att tittarna får följa sjuårige Joel Eriksson som har downs syndrom i dennes vardag. Det hela är gjort i vad man kan kalla för hemmavideoestetik – det vill säga med dålig ljussättning, svårbegriplig dramaturgi och obefintlig redigering. Syftet med Joelbitar ter sig så här i efterhand något oklart. En kvalificerad gissning är att det var ett försök att vidga 90-talisternas perspektiv och få oss att bli en smula mer toleranta än tidigare generationer. Detta misslyckades då Joelbitar mest angränsade till lyteskomik – åtminstone i ögonen på dess unga målgrupp. Det hela hade kanske fungerat någorlunda om bilderna hade kompletterats med en pedagogisk speakerröst eller motsvarande. Tanken med Joelbitar må ha varit fin, men det landade fel och istället satt en hel generation och skrattade åt en stackars kille med funktionsvariationer som ovetandes filmades när han käkade jord och petade sig i näsan. Att avsnitten hette saker som ”Plockar sniglar och äter gräs”, ”Joel ska kissa” och ”Vill inte lyda mamma” gjorde inte direkt saken bättre.

Med undantag för Joelbitar så älskade jag alla dessa program. De fick mig att vilja utbilda mig till rymdpolis vid Galaxhjälteakademin och ingav falska förhoppningar om att alla musiklärare var lika coola som Stefan Sundström.

Exakt vad dessa program hade för inverkan på mig och mina generationskamrater är såklart svårt att svara på. Men några specifika avtryck har de gjort. Grynet lärde oss att inte ta någon skit, Jonas Leksell lärde oss se skillnad på olika bajs och Skurt försåg oss med årliga och exklusiva intervjuer med Drottning Silvia. Och tack vare avsnittet ”Vad vet killar om mens?” i Hasses brorsas låtsassyrras kompis fick jag högsta betyg på biologiprovet i åttan.

Om inte annat var de underhållande. Och det är ju gott nog.