K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Med solen som en bila i diafragmans dova dunkande lämnar jag min kropp under gryningsljusets förintande (o)barmhärtighet och klär min dissociation i skuggors svepningar. ("Den bristande verklighetsförankringen har alltid framstått som en bättre hemvist än den flera storlekar för stora huden"). En flyktlinje – blir, väx(t)er – skjuter ut som en rosenfingrad rusig triumfatorisk automatkarbin/protuberans från det orättfärdigt ockuperade köttet, lika hastigt uppdragen som en daggvåt orkidé (norna) med rötterna: sår morgondagar fjädermoln tvärsöver huden himlen syn-fältet (nervfibrer som marionettens trådar brännmanetens tentakler). Ett migränt origo (ursprungsaxeln ur led) där den undflyende tanken aldrig aldrig aldrig levrar sig i någon slags entydig koordinat. Kvickroten ogräset insektssvärmen fragmentet (nummer 115) – det är bara olika sätt att definiera "livet" – det kan brista och slitas sönder, stora delar kan förstöras, och ändå är det jävligt svårt att helt göra sig av med det. Regnet musiken (s)åren faller över oss, drar upp fåror i (j)ordmånen (ansiktet), sjunger för märkena (skotthålen) vi bär i våra tomma händer, hemligheterna vi fortfarande har känsel i. Den här sidan av världen klistrar sig fast vid vår knottriga hud som blöta kläder. Jag vet inte om jag skulle finna honom i mina inälvor ifall jag klarade av att titta efter, eller ens huruvida förekomsten eller avsaknaden av de där halvsmälta feberdrömmarna hade varit att föredra.

Tidkonstanten för exponentiell urladdning betecknas med den grekiska bokstaven tau (den nittonde i alfabetet), så även måttet på genomsläpplighet för ljus eller ljud av en viss våglängd eller frekvens (transmissionsfaktor: kvoten mellan intensitet hos utgående och infallande). Vidare är tau också ett symboliskt kors som betecknar himlens inflytande över jorden, och tau-rus det latinska namnet på oxen eller tjuren (solens barnbarn, stjärn-tecken). "Allt finns till många gånger om, fjorton gånger, men två saker i världen tycks finnas blott en enda gång: den obegripliga solen ovanför och Asterión nedanför." Diskursen labyrinten rhizomet inälvorna – mikrokosmos eller makrokosmos – det är sak samma egentligen, det handlar snarast om (en väsentligt heterogen realitet) ett otal aggregationstillstånd av (kiasmer?) definitionen "vilken punkt som helst kan vara sammankopplad med vilken annan punkt som helst, och måste så vara". Hen säger att det inte gör så mycket om vi får rätt på det där eller inte, att de ändå byter kombination så snart man lärt sig portkoden till hyreshuset (en hekatomb med havsutsikt). Samma sak med människorna. Samma sak med dem.

Jag befinner mig i en period i mitt liv där jag gör lika många saker för första gången som för den sista. Ibland är det svårt att skilja den ena kategorin från den andra (kanske för att det inte är möjligt, kanske för att det är egalt, kanske för att det inte rör sig om motsatser utan snarast om olika rum i labyrinten). Ofta finner jag mig själv – eller, åtminstone någon som under vissa ljusförhållanden kan sägas likna mig – i någon slags instans av substantiverad mångfald (pronomen: avstånd, performativt fluktuerande fraktioner av di-vid) där det inte ens spelar någon roll vem av oss som har hornen och vem som har bronssvärdet. Hur som helst är allt det där bara neurotisk, pretentiös dynga: hela tiden fragmenterad tid, midsommar, blommor i såret, en vägran att levra sig, et cetera. Frågor: uppväxt som kontraktion eller expansion (kontradiktion eller explosion)? Intersubjektivitet som villkorad av amputation? Hur definiera (diagnosticera) begreppen? På vilket sätt och med vilken rätt? Ordet "komorbiditet". Och så vidare. Jag antar att vi måste fortsätta bära den här jävla skiten uppströms längs tårkanalerna tills vi kommer fram till en plats där vi kan lägga ner den, säga att här hör den hemma, någonstans här uppstod den (tvärsäkert osäkert: en grov förenkling). Eller tills vi helt enkelt inser att här måste vi sluta, trots att sista ordet inte blivit sagt. Jag antar att sista ordet aldrig blir sagt.