K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Mentaliseringsförmågan avdunstar som kallsvett lojalitet starksprit midnattstårar under stark stress hög belastning – tillståndet som uppkommer via tunnelseendets thinnernerver är ett kräkframkallande limbo mellan känsla verklighet inre yttre, prefixet "hyper-" och temporalitetens havererade skeppsvraksskelett som skaver genom verkligheten likt pulserande solstormar migräna harakirinebulosor granatregn precis intill alldeles nära ett allomfattande ingenting. Hen säger "medvetandet är ett öppet sår mitt i det innersta av livet". Jag nickar: "vi är perfekt polariserade". Hen grimaserar åt vår krystade lyrik och låter kackerlackskroppen (tickande som tiden) rinna ner i skogens punkterade hav av tistlar som växer ur sovrumsgolvets försummelse, sluter ögonen över berättelser drömmar minnen som ingen annan än jag äger tillträde till. Någon sa en gång att alla historier skiljer sig från varandra på samma sätt, baserat på en generell uppfattning om hur lika orden är. Att det beror på att de är inte våra, på att vi lånar och stjäl och förborgar djupt inom oss – små hårda bubblor under ytan, svalda som kallsupar, tångruskor i havets svalg (alla skrik som aldrig hördes, men som fortfarande gör sig påminda som tryck över bröstet). Snart är allt det här något förflutet, söndertrasat av ord och tystnad och preskriberade andetag.

Låtsasläget är ett av flera flyktbeteenden man börjar ägna sig åt i den tidiga utvecklingsfasen. Det innebär att man på olika sätt upprättar distanserande rågångar mellan den inre och yttre verkligheten: intellektualisering, förnekelse, dissociation. Det är inte så märkligt som det kanske låter, läpparna formar vid behov (nästan reflexmässigt) tomma emblematiska besvärjelser: "hejhurmårdutackbarabra". Skär ut ett leende med skalpell, ignorera hjärnans dissonant susande insektsstäder, keep on walking. Det sociala kontraktet, varsågod. Hela existensen, ord för ord. Det är cyniskt, jag vet, och kanske har jag missuppfattat hela grejen, men till stor del verkar det gå ut på att lägga så många fabricerade ansikten som möjligt mellan sig själv och andra för att hålla varandra på otryggt avstånd, var och en omgiven av en den sortens tomhet som gör som mest ont därför att så få vågar fylla den. Som att jorden fortsätter snurra genom att livnära sig på krig, pornografi och människors ensamhet (dunkande bomber tidsinställda hjärtan, hud som luktar ammunition). Han säger "interpersonellt fungerande" jag säger "du får räkna med att livet genererar en omfattande indifferens" hen säger "i allt väsentligt är det så att sådana som vi föds ensamma lever ensamma och dör ensamma". Och medan människorna hypotetiskt sett både bär och brister, kutar runt i motvind idisslandes tanken "ingen lever lätt som ett moln", kacklar politikerna om förlängt arbetsliv som lösning på det ekonomiska problem som uppstår med en ökande medellivslängd. Du frågade mig en gång om det verkligen var nödvändigt att bli så jävla ensam när det finns så många människor i världen. Sen gick också du vidare.

Vårsolen är ett obarmhärtigt kejsarsnitt där ljuset går sönder mot sönderexponerad utfrätt hud, tid som rinner ut eller sipprar in. Jag kisar genom det stillsamt explosiva bladverket, spanar kanske efter morgondagen eller åtminstone något mer än det apatiska "jag är tydligen här" som ett sandpappersmantra på tungan. Varken den romantiserade jävla skitungdomen eller vuxenskitsnacket förberedde oss på att som människor förbrukningsvara något annat än hånskratt taggtråd halvfabrikat rutiner (ruiner), brännande fimpar i halvrökta själar, måttligt engagerade i att skrapa upp resterna av självmordsbombningen på hjärtats bakgård. Hen ser mig i spegeln och konstaterar att vi bär samma rödlila fotspår på våra värkande ryggar. I staden ingenting är vi ingenting. Jag flyter genom likströmmen med ett kadavers hela värdighet, i ett minfält av skärningspunkter där ingen någonsin möts, där avståndet är litet och alldeles för stort för att någonsin uppnå något mer stimulerande än möjligtvis ett korsdrag mellan en intighet och en annan. Kanske är det bara så det är, oavsett om det går att förstå sig på eller inte. Kanske är det bara –