K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

"Det här är ett sånt där tillfälle då jag skulle vilja lägga min hand på din arm eller ge dig en kram, men jag förstår också att detta är ett sånt tillfälle då jag verkligen inte borde göra det." På sätt och vis är det som att när hon yttrar de där orden, så är hon som allra närmast och allra längst bort samtidigt. Jag vet inte vad det betyder, inte egentligen. Jag vet bara att valet (som alltid) står mellan olika densitet identitet intighet och kanske också mellan att lyssna på någons röst (perifera vibrationer) och att förstå orden (regnets visshet). Hen säger med ett fickknivsleende som blänker i det vitkaklade badrummet att hen fascineras över mitt ansikte i spegeln, hur dess misshandlade proportioner för varje dag blir allt hårdare. Att jag ska vara rädd om min smärta, att den är en fågel som sjunger tunt men starkt i en värld av döva intryck. Jag vänder mig mot väggen, fixerar likstelt en punkt där en spricka möter en annan (kranium, kakel). Det finns inte plats för fler intryck känslor tankar, och ändå har jag precis börjat förstå (och ändå - eller kanske just därför - gör det så astronomiskt ont). Jag kröker min rygg till en fulländad skälvande mur. Hens ord snubblar fram och tillbaka över ryggkotornas gravstenar det slippriga institutionsvita golvet skavspåren som fradgande ekon av sedan länge utrotade rovdjur med åska i pälsen (åska med rovdjur i pälsen - DA). Jag försöker att inte leva i det förflutna men det förflutna lever i mig: inte som näktergalar utan som blodiga åskfåglar i min hjärnas tovor, skrik som ekar i hela kroppen men fastnar i halsen. Vi rör oss mot den grymmaste årstiden, och fortfarande bara det mullrande molandet och ingen nederbörd. Människors mumlande röster, men ingen innebörd.


Underlagets stumhet mot min tystnad. Skelettet som alltid legat och skavt, vassa revbensträd av mjölkvit sömn mer eller mindre nära hudens ytliga arrangemang. Ingen vet säkert varför fjädrar utvecklades. Jag slår på vattenkokaren, mäter upp kaffebönor, krossar dem som falsksjungande ryggkotor i maskinen. Rovdjurskäkarna idisslar alla osagda ord i min mun. Små bokstäver, stora tystnader, det täta avståndet (det högsta ljudet av alla, läst på läpparna). Hen försöker fånga eftermiddagsprotuberanser, reminiscenser, ångande saliv. Svett som luktar sporrsträck fuktig jord och patchouli. Den andra kroppens främmande intimitet. Det är som att det är något som händer med tiden och tankarna i just den här ljussättningen, i just det här fönstret. Eller så är det bara medicinerna som börjat verka. Huden lederna det odefinierade träslaget hjärtslaget årsringarna knakar av filtrerade solstrålar som bänder upp muskelfiber, prokrustustessträcker horisonten, en millimeter i taget. Jag låter det ske, inte som uttryck för en preferens utan därför att jag inte längre orkar hålla emot särskilt länge i taget. Jag tänker på den där gången han sa till mig (en gång för länge sedan) att jag betedde mig som att den där koppen värme (kroppens värme) vore alkemi, liksom ett sakralt tecken för en sanning som inte går att förstå. Jag tänker på hur hon (en livstid senare) på samma sätt beskriver mina händer fingrar åskleder liksom spasmiska besvärjelser, spretande elektroniska (nerver): asignifikativa gester mot tinningen, tankar hängandes i luften som snaror av moln. Den ene föraktfullt, den andra fascinerat.

Jag väntar. Väntar på papper, på intyg, på att ord ska omsättas i handlingar. På regn och på åskans förkunnanden (det där omöjliga samtalet). Hen säger att jag väntar på ett tåg som kanske aldrig kommer. Jag svarar att det må vara hänt, men att det inte är upp till mig, att det rör sig om ett skenval mellan att sitta och vänta på perrongen eller ligga raklång på spåren. Något mullrar långt borta alldeles nära och jag lägger örat mot vibrationerna i metallen. Mina vingpennor tecknar susande flyktlinjer, ord på ett språk som tystar hela världens ljud. Det är nära nu. Det måste det vara.