K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Det är februari (hur blev det februari?) och snöflingorna fortsätter regna ner och lägga sig som tunga kaustiktårar i mina mörka ögonfransar: högdagrar i skuggorna, radioaktivt nedfall, endosporer från en obarmhärtig molngud. Det vita fräter sönder kanterna av synfältet till taggiga tandrader gravstenar bitmärksleenden - ett psykotiskt solstormsmausoleum av sönderfallet synfält längst bak i hjärnans labyrinter. Jag klipper sönder världen i tusendelssekvenser, chockpulser, spasmiska blinkningar. Kanske för att hålla ögonblicken kvar. Kanske för att skynda på nedbrytningsprocessen. Som att det hade någon som helst betydelse vad jag gjorde eller inte för att besvärja det som långsamt flyter ur mina tinningar som drömmar om en omöjlig framtid, det trögflytande liv som blandar sig med sörjan på trottoaren medan mina ögon blir till aska. Det går inte att fokusera blicken tillräckligt länge åt gången för att få ihop något annat än suddiga negativ. Alla världens färger har för länge sedan runnit ut över världens kant. "Efter flera års förlopp återstår i regel endast obetydliga synrester." Retinitis pigmentosa.

Himlens egg är vass och grå. Trasar sönder tunna ögonlock. Dom säger att luften är klarare, mer ren, på vintern, som att renlighet vore ett självändamål och som att det fanns incitament att fortsätta andas bara för att luftkvaliteten framställs som förbättrad. Jag vet inte, det är som att det snarare är tvärtom. Atomvinterns sylvassa maskrosfrön i cilierna. Min hjärnas vidsträckta fält av blommande tumörer. Det inre landskapet infertilt, fastfruset, likt det yttre. Jag kommer inte vidare. Stapplar, slinter. Hen skrattar torrt och utan lungor åt formuleringen "vid behov" och rasslar runda burkar standardiserat blisterpack som substitut för hjärtats knytnävsslag i ett mikrokosmos (snöglob) där världen krympt till en minimal sfär ("ögat är den första cirkeln, dess synkrets bildar den andra") som ständigt skakas om så att all jävla skit virvlar upp igen. Det är svårt att hålla sig upprätt. Tankarna som glasfiberdamm i en centrifug. Stoft av reminiscenser, drömmar utan vingslag. Glassplitterdun i cellväggarna. Det ekar i mellangärdet efter ett ljus som sedan länge värkt ut ur tidens öppna sår. Jag går i cirklar. Kan inte andas. Försöker klösa vitan ur ögonen. Slår spikar i hjärtats krematorium för att vara säker på att det sitter kvar och inte faller ut ur mig som ett försurat regn över dom jag en gång älskade. Både hen och jag vet att själve Sisyfos gråter.

Tillvarons frånnärvaro ter sig alltmer som en suddig daguerrotyp, en silvergrå spegelbild mycket känslig för beröring, vinklad mot en nattsvart bakgrund. En evighetslång exponeringstid under begränsade ljusförhållanden, där skenvalet står mellan att frätas sönder eller bli bevarad bakom minnets glasskärvor i mörkrets kvicksilverångor. En sekund att falla, tusen år att klättra. Mitt vinterbleka hudlandskap är genomborrat av tidens utdragna bedövningspilar: levrade blodrosor som minnesmärken över alla frusna ögonblick (synfältets fläckvis undflyende horisonter). Efter en sårig tystnad (trauma) som varat i en evighet säger han: du är min mest värdefulla projektionsyta. Jag måste klamra mig fast vid dig, fixera dig med mina ord (som för att göra ett flyktigt minne begripligt), trots eller kanske just därför att mina fingeravtryck får dig att försvinna som en långsamt strypt ljuskälla. Det finns inte en millimeter av dig som jag kommer att förskona. Du är en pärla i tjära, en autoimmun ljuspunkt i ett mörkt rum vars väggar aldrig slutar rusa mot varandra. Jag svarar inte honom. Trots alla år som gått har vi nästan aldrig fastnat på samma bild, varken av nutiden eller av framtiden. Snarare har negativens slumrande potentialitet blivit allt mörkare, som ett stort gapande hål i drömmarnas svarta låda. Det finns inga ord. Jag har bränt hela mitt språk för att värma honom men han lyser ändå starkare än hela mitt lågande alfabet. Snön, blandat med något annat, fortsätter rinna ner över mitt ansikte. Jag önskar att jag kunde säga att längst in i upplösningstillståndet, längst in i stormens blinda öga, fräter tystnaden sönder det sista med en sällsam frid, som en förlåtelse. Att jag sluter mina ögon och ser nya bilder framkallas. Det rinner fortfarande ur tinningen. Den sista resten ljus läcker ut. Sedan, kompakt mörker.