K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Minuterna timmarna dagarna veckorna månaderna åren flyter förbi i tysta sjok, likt dämpade inlandsisar tårar skuggprocessioner med ansiktena bortvända. Det är som att historien inte vill veta av mig, att den liksom likgiltigt går vidare utan mig som att vi aldrig haft med varandra att göra. De elektriska impulserna i min hjärnas molnlandskap är svaga svala hala tankar rinner mig ur händerna som dimmiga maneter, allt flyter och jag är ung och sänkt. Min kropp luktar regn och evighetslånga nätter, Herakleitos lyssnar på Ebba Grön och jag drar halsbloss av koagulerad ångest. Tänker på fladdermöss, hur de lokaliserar sig i mörkret genom skrikpulser. Väldigt ofta känns det som den enda rimliga metoden för att navigera sitt sociala skeppsbrott genom desillusionens efterdyningar. Särskilt i trånga utrymmen. Hen virvlar danssjukt genom svartklubbens osande publikhav, slungas mellan den ena klibbiga kroppen och den andra, försöker upprätta mönster koreografier system, incitament för överlagd rörelse kontra det spontant spasmiska irrandet från en ytterlighet till en annan. Det är som en metafor, fast på riktigt: emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag står på scen och spyr felstämda ackord över min gitarr, känner ådrorna expandera vid tinningarna, drar upp volymen lite till. Den brutala disten klöser tankarna ur hjärnan. Orienterar mig i mörkret. Rundgång.

Backstage: hen berättar sådär lojt distanserat oengagerat att det snart gått ett helt jävla år sedan hen blev utan försörjning utan att hen egentligen orkat internalisera det, hur det ingenting händer aldrig vänder trots att hen inte bara nått botten utan slår huvudet i den så fort hen försöker räta på ryggen. Perspektivförskjutningarna. Byråkratin. Självbildens alla brytningsfel. Hur rätt personer befinner sig på fel plats och fel personer på rätt plats och hen någonstans i mitten. Hur den enda fasta punkten är specialistpsykiatrins akvarium varje tisdag. Hen säger: det där med ekonomi, eller bristen på en sådan, det sipprar in i allt och fräter sönder det inifrån. Jag tänker på det hela tiden. Hur det isolerar mig, och hur jag isolerar mig. Hur jag skäms skäms skäms över konsekvenser av handlingar som inte är mina, över att jag inte bär dem tillräckligt konstfärdigt. Hur allt bara passerar förbi tickar på knaprar andetag smälter bort trots att jag lovat mig själv att försöka hålla ihop, eller åtminstone leva som att jag visste hur man gjorde. Paniken är mer eller mindre kronisk. Det finns liksom inget rimligt sätt att förhålla sig till sin biografi när man inte kan skaka av sig känslan av att det är Kafka som spökskriver den. Minnenas värde ökar ju längre nedbrytningens irreversibilitet fortskrider, visst, men trots att man reducerats till ett historiskt dokument i en annan människas händer finns ingen kvar ens för att glömma en.

Jag säger: depressionen är ett rhizom, en lågkonjunktur som aldrig når stormstyrka utan bara samlar tunga moln och lägger som en blöt skugga över det inre landskapet. Det finns ingen början och inget slut, ingen kronologi eller inbördes ordning. Det är inte så historia skrivs - det här är snarare ett permanenterat undantagstillstånd som utspelar sig någonstans i marginalen, en ständigt blinkande svart stroboskopmarkör i ett dokument vitare än begravningsrosor. Allt är intrasslat i allt, en kvävande kväljande matta av ogräs som fortplantar sig växer gror där inget liv längre spirar. Eller ja, det omdefinierar ju de facto själva livet, inifrån, det blir liksom något annat. Även om man ytbehandlar valda delar med eldkastare så ligger ju det där lågmälda mumlande myllret kvar som en dov värk under ytan. Som ett löfte. Kanske är det där egentligen en slags skev potentialitet, det där att kunna sträcka ut varje punkt till ett kommatecken, att fylla den utsträckta tidsrymden med ett vrål som tystar en hel världs alla språk. Att sparka igång hjärtat med skrikpulsens (impulsens) d-taktsdefibrillator. Eller så är allt det där bara något slags naivt pseudoreligiöst dravel för att upphöja stigma till dygd, som att det expanderade perspektivet endast vore möjligt medelst ett prokrustesvåld rättfärdigat i retrospekt av någon utifrån med krav på att något meningsfullt ska ha kommit ur det meningslösa, eller åtminstone att det ska gå att reducera till ett kitschigt resereportage. Jag vet inte. Det beror på vem som berättar historien. Och om det är någon som lyssnar.

Det ringer i öronen och tankarna flyter i tystnad ur sprickorna i språkets ekande kranium. Pulsens snäcksusande ljudvågor slår in över svedda nervsynapser: är detta att leva eller att överleva? Är det någon skillnad? Vi kör fingrarna i halsen och värker tysta tårar över (j)orden där vi begravt våra ansikten. Orden är som sura uppstötningar. Hen säger: "du och jag befinner oss längst ner i olustgårdens näringskedja och ekosystemet kan enkelt avvara oss". Vi är tillbaka till början, tar vid där vi senast slutade. Eller så är det tvärt om.