K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Efter att ha farit och flängt, varit omgiven av vulkaner och surfat på vågor i fjärran länder så känns det så skönt att vara hemma. Visst har jag redan varit hemma en månad nu, men jag springer faktiskt fortfarande runt och känner mig så tacksam över att få befinna mig på en så vacker plats på jorden. Granarna, ängarna, de röda stugorna byggda av trä – åh vad jag saknat dem! Att resa ger perspektiv på det som alltid funnits där. Det gör att man lättare ser allt det vackra i det som är, men också vad som skulle behöva ändras i vårt samhälle. Det är så lärorikt att få ta del av hur livet kan levas i andra samhällen. Hur löser de sina problem och vad är viktigt för dem?

Framförallt har jag upptäckt att människor egentligen är väldigt lika, oavsett var de kommer ifrån och var de tar vägen sedan. När jag besökte en väldigt vacker önskekyrka på ön Gozo så kunde man skriva små lappar om vad man önskade sig. Det fanns även rum där väggarna pryddes av hälsningar från folk som tackat för att deras önskningar slagit in. Hur mycket denna kyrka hade att göra med att önskningarna slagit vet jag inte, men det jag lärt mig är att människor i allmänhet längtar efter ungefär samma saker. Att deras barn ska må bra och få ett lyckligt liv, att ekonomin ska gå ihop, att hitta kärleken och så vidare. Nästan varenda önskning handlade på ett eller annat sätt om dessa, egentligen ganska enkla, saker.

Många människor verkar alltså sträva efter liknande grejer - vi har bara olika idéer om vad de innebär rent konkret. Betyder ett tryggt och fint boende ett lyxhus i Miami eller ett litet torp gömt i en svensk skog? Eller något helt annat? Mycket beror nog på vilka referensramar man har. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg dessa saker, vare sig man reser till främmande länder eller funderar över varför folk invandrar till Sverige. Att oavsett vilken kultur människor är uppvuxna i så längtar de förmodligen efter de saker jag nämnde tidigare. Trygghet, mat på bordet, kärlek. Ungefär så. Människor är vi allihopa och livet kan vara tufft nog som det är. Det gäller att vi gör vår tid här på vår gemensamma jord så bra som möjligt för både oss själva och för varandra. Att vi hjälps åt.

Nu känns det bra att vara tillbaka på den svenska landsbygden igen. I ett litet samhälle som jag länge haft någon slags hatkärlek till. Eller ja, det där uttrycket känns inte helt rätt då det definitivt aldrig handlat om hat utan snarare om någon slags ”vad gör jag här?”- känsla. Jag har alltid velat testa andra sätt att leva och ta del av nya kulturer. Nu har jag gjort det, även om det inte lär bli den sista, och känner att det är dags att slå mig ner ett tag i det samhälle som jag trots allt ser som min hemby. Den här gången vill jag engagera mig lite mer. Vara med och forma den så som jag vill i den mån jag kan och inte tänka att det alltid behöver vara så som det är nu. Behålla det som är bra men hjälpa till att förnya det som behöver förnyas. Bara det faktum att det ska hållas en Pridefestival i vår lilla by är ju helt fantastiskt! Nya idéer och människor kommer in i bilden och saker ändras bit för bit till det bättre.

Det gäller nog helt enkelt att ta vara på det som finns runt omkring en just nu och göra skillnad där man är och på det sätt man vill och kan. Det är omöjligt att befinna sig på alla jordens platser samtidigt och det är helt enkelt nödvändigt att känna efter var det känns rätt att vara just nu. Ibland har man inte privilegiet att välja varken land, stad eller bostad, men kanske har man det ändå lite oftare än vad man tror? Om man verkligen, verkligen vill. På något sätt känner jag mig mer närvarande på min hemort nu när jag känner att jag faktiskt har valt den, åtminstone för drygt ett år framöver. Att jag just nu väljer den platsen över alla andra platser på jorden. Det gör mig mer motiverad att ta vara på det och de som är här just nu.

Något som för övrigt är just nu, men som inte kommer att vara så mycket längre, är mina krönikor här på KulturUngdom. Den här krönikan blir den sista för den här gången och det har varit så roligt att ha fått möjligheten till detta! När jag skrev min allra första krönika, precis efter en utbrändhet, var jag inte alls säker på hur detta skulle gå. Ett antal ord och deadlines senare kan jag konstatera att det faktiskt gick hur bra som helst! Jag känner mig glad, stolt och tacksam. Det jag mest av allt velat förmedla genom dessa krönikor, och det jag vill skicka med er som läser är: ta hand om er själva och varandra, lyssna på era känslor och ta vara på det som är just nu. Och gå ut i naturen! Dessa små enkla grejer tror jag kan fixa både världspolitiken och vardagslivet ifall alla gav det en chans.

Tack och hej, och må alla era önskningar slå in!