K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Känslor. Fjäderlätta som blytunga. Önskade som oönskade. Äkta känslor. De där som kan få vem som helst att näst intill kunna flytta berg med sitt mod, de som kan driva människor att trotsa diktatorer och de som får de rätta orden att bara komma. De känslor som för världen framåt för att folk vågar lyssna och agera med hjälp av dem.

Det är lätt att bli trött på världen. Att vilja bedöva sig själv och att inte vilja se. Tänka att det spelar ingen roll vad jag gör eller att helt enkelt inte veta vad som faktiskt kan lösa något när allt känns som ett enda åtstramat garnnystan. Nej, kanske inte precis allt. För vi har kommit långt och det finns så mycket kärlek i världen, parallellt med allt annat. Vi har lyckats trassla upp både garnnystan och helveteskrig förut, men för att göra det behöver vi väcka oss själva till liv. När folk stänger av sig själva för att på ett robotliknande sätt stå ut med tillvaron i en värld fylld av stress, bomber och miljöförstöring så leder det bara till att det inte sker någon förändring. För vi ska känna drivet till att göra förändringar behöver vi låta känslorna ta över ibland. Utan att bli rädda för oss själva och stänga av. Att vi låter oss röras till tårar både av glädje, sorg och ilska. För vi lever i en intensiv tid och det som kommer in måste på något sätt också komma ut. Genom känslor, ord och handlingar.

Handlingar kan innebära så många olika saker. Att på olika sätt kämpa för det man står för, dela med sig av det man har och vara generös med kärleken man har inom sig. För det behövs känslor och med dem kan vi skapa, även kreativt precis som folk gör här på KulturUngdom och i många andra sammanhang. Det målas teckningar och gigantiska väggmålningar, det skrivs dikter och romaner. Det dansas, sjungs, spelas och fotograferas. Jag är övertygad om att allt det här skapandet, smått som stort, just nu förändrar världen. Bit för bit, ett steg i taget. Det handlar inte om att det som skapas ska vara vackert, utan om att det gjorts utifrån genuina känslor som utgångspunkt. Jag tänker på ett citat jag för länge sedan såg skrivet på en vägg någonstans: ”det som kommer från hjärtat, når till hjärtat". Det där citatet fastnade hos mig, och jag börjar mer och mer inse hur sant det faktiskt är. För när någon skapar med hjärtat - målar, dansar eller talar med brinnande känslor inombords - då lyssnar man. Stannar upp. Hjärtan som varit väl dolda under hårda skal får plötsligt kontakt med varandra. Ögon tåras och kämpaglöden tänds.

Kämpaglöd är det vi behöver och något som jag är övertygad om att alla har inom sig. Kanske har den känts kvävd eller missriktad vissa stunder, men helt borta är den aldrig. Lite syre är allt som behövs. Det är så viktigt att inte bura in sig själv. Att inte sätta upp galler för allt det som känns hemskt för att man inte vet hur man ska tackla det. Då stänger man även ute allt det som är vackert. Genuina tårar ger genuina skratt. Det är så viktigt att inte glömma att skratta! Att skratta så att det känns i själen och att inte få dåligt samvete för det. Ibland behöver man bara få skratta åt dåliga skämt eller över hur knäpp och ironisk världen kan vara för att orka med den. Orka förändra den.

Sedan kanske det låter lite wannabe-superhjälte-likt att säga att ”Nu hörrni, nu ska vi rädda världen!”. Men sanningen är ju att är det någon som ska rädda världen så är det ju vi. Vi superhjältar i form av studenter, undersköterskor, föräldrar, kassapersonal, politiker och en och annan superhjälte-farmor. Visst kan man sätta tron till valfri gud, universum eller vetenskapen och kanske räddar någon av dessa, eller en kombination av dem, världen en dag. Men jag skulle tro att det nog faktiskt inte funkar helt och hållet utan oss vanliga människor, som går runt här på jorden med känslor som vi ibland inte förstår oss på. Vardagliga och verkliga superhjältar med hjärtat på rätta stället. Det är vad världen behöver. Folk som vågar säga ifrån när något är fel, som väljer det som verkligen känns rätt och som låter sina äkta känslor få komma fram.

Snart är det val och för det krävs det att vi är ärliga mot oss själva. Vad känner jag i hjärtat och vad tror jag faktiskt kan föra världen framåt? Vad känns rätt just här och just nu, och vad kan jag själv göra utöver att rösta? Skapa något, säga något, göra något? Låt det brinna i bröstet, låt känslorna bli till mod och låt orden få möta världen. Låt känslobomberna falla, precis där de behövs.