K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Den här krönikan kommer att bli en blandning av allt. Precis som Costa Rica. Precis som många länder och precis som människor i allmänhet. Jag skriver denna krönika när jag fortfarande är på nästan andra sidan jorden. När jag hade kommit ungefär halvvägs in i krönikan så dog min morfar. Det var då jag verkligen insåg att det är långt hem, och hur många känslor man kan ha på en och samma gång. Skrattande turister. Gråten inombords. Det vackra, varma havet. Ska jag åka hem?

Den sista frågan har jag ännu inte helt besvarat i skrivande stund. Ska jag vänta två veckor tills min planerade hemresa, eller inte? Men min mormor, min fantastiska mormor, tycker minsann att jag ska stanna lite till. Ta vara på allt det vackra, bara lite till. Och det gör jag också, för det mesta, även om det ibland känns nästan provocerande vackert. Särskilt när det inte känns lika vackert inombords. Kontrasten blir för stor. För där satt jag med min slitna skrivbok, gråtandes på stranden bland semesterglada turister och färgglada fåglar. Vad gör jag ens här? Det är alldeles för varmt, jag längtar efter snö och jag struntar fullständigt i solbrännan. Solbrännor är bara till för kroppar som lever. Just nu kan jag bara tänka på den kropp som inte gör det.

Men kanske jämnar det på något sätt ut sig. När jag bär döden inombords så är jag fortfarande omringad av så mycket liv. Liv som kommer krypandes på marken, klättrandes i träden eller simmandes i hav och floder. Sprudlande blommor och träd mer sagolika än jag någonsin sett förut. Var jag än tittar: liv. Av alla växter och djur som finns på denna jord så finns en på tjugo av dessa representerade i Costa Rica. Med tanke på att man kan åka från ena änden av landet till den andra på bara någon dag så är detta näst intill ofattbart. Detta lilla land är verkligen fullt till bredden på många sätt. Av växter, av djur och av människor. Det är så många olika människor som ska samsas här. Vissa kallar sig för ticos, andra bär med stolthet jamaicas färger och en del har förfäder som vandrat här sedan urminnes tider. Och så har vi turisterna, förstås. Så pass många att de näst intill blivit en del av befolkningen, om än en rörlig sådan. 

Costa Rica är en smältdegel av allt och det är många som ska samsas. Amerikaner och Israeler. Surfare och simmare. Apor och sengångare. Men på något sätt så funkar det, åtminstone för det mesta.Till och med deras sedlar är fulla av liv och en blandning av allt. Tillsammans bildar de regnbågens färger och de pryds av sengångare, hjortar och apor med mera. Ihop med deras egen valuta så blandar de hejvilt med amerikanska dollar och de växlas om vartannat. De är verkligen bra på blandningar här.

Snart är min resa slut i detta blandningarnas land och jag känner mig faktiskt helt redo för Sverige nu. Jag saknar alla våra fina björkar och all plats som finns i vårt land. Det finns plats för stora, vackra trähus på landet och åkrar där man inte kan se slutet. Och människor. Det finns så himla mycket plats för människor. Jag är så tacksam för hur generöst Costa Rica faktiskt är. Visst, de tjänar massor med pengar på turister. Absolut. Men med det sagt så är det fortfarande generöst av detta folk att dela sitt redan på många sätt överfulla land med oss som redan har ett land där vi kan känna oss trygga. Det som är temporärt för oss är permanent för dem. Det gäller att samspelet fungerar. När surfare, sengångare och korallrev ska samexistera så krävs det en hel del tålamod och respekt. Men om det lyckas så det kan det bli magiskt. Precis som alla andra sorters blandningar. Det ger liv.

Även om jag just nu längtar hem till Sverige så vet jag också att det inte kommer att finnas lika mycket liv där. Inte bara för att min morfar inte kommer att möta mig på flygplatsen eller för att våren inte kommit än. Utan för att vi i Sverige på vissa sätt väljer bort liv. Vi väljer stirra in i våra mobiltelefoner i väntan på bussen och att inte hälsa på främlingar. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att jag ska märka skillnaden här. Och framförallt, så väljer vi också bort liv i form av människor. De där människorna som kanske hade inspirerat oss till att börja hälsa på främlingar igen. Vi behöver dem precis som de just nu behöver oss. Jag kan inte undgå att jämföra min situation just nu med de som flytt från krig och jag inser hur lätt jag har det. I jämförelse. För jag sitter ändå här i ett land jag själv valt att åka till. Ett land fullt av liv och där folk hälsar på varandra. Och även om en av mina familjemedlemmar dött så vet jag att resten av dem är säkra. De befinner sig inte i ett land där bomberna faller och städer förstörs. Hade det varit fallet så vet jag inte vad jag hade gjort.

Det gäller att vi tar hand om varandra, precis som min släkt där hemma just nu träffas och kramas varje dag. Det är så viktigt. Ni kan inte ana hur tacksam jag är för en dåvarande främling som kom fram till mig häromdagen. Han hade sett tårarna på mina kinder och valde att komma fram. Vi fick båda en ny vän den dagen. Jag tänker komma ihåg det där, hur viktigt det är att våga gå fram till någon som kanske behöver det. Om så bara för att visa att “jag ser dig och jag finns här, om du vill det”.

Så låt oss fylla Sverige med liv nu! Lite mer hej på gatan, nyfunna vänner och blandningar av allt. Vi kan inte välja hur länge livet varar,men vi kan välja att fylla det med liv.