K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  


I made it to Guatemala! Mitt huvud är hyfsat proppfullt av intryck och jag försöker just nu knappa ner några av dessa på en tysk dator där tangenterna sitter lite annorlunda än jag är van vid (varför har z bytt plats med y?). Visste ni att de har både ö och ä förresten? Glatt överraskad här. Hur nuvarande ü ska bli till ett a med en endast prick blir dock en senare früga.

Rent allmänt känns det väldigt konstigt att skriva på svenska och jag får nästan anstränga mig för att hitta orden. De ord som “are running through my head” (ja ni ser ju, detta är ju löjligt) är på engelska och någon slags låtsas-spanska. För ja, jag sitter alltså här i spansktalande Guatemala och borde egentligen inte förstå vad någon säger. Det är verkligen spanska som gäller, och de flesta här förstår ungefär lika lite engelska som jag förstod av spanska när jag kom hit. Men det är bra! Det är jag som ska anpassa mig och min låtsas-spanska har faktiskt bit för bit börjat bytas ut mot något som liknar riktig spanska.

Ett språk som vi alla har gemensamt är dock kroppsspråk, något som jag upptäckt är väldigt underskattat! Först trodde jag att folk möjligen skulle bli lite irriterade när jag inte talar spanska, men de verkar tvärtom tycka att det är ganska fint att jag i alla fall försöker. Dessutom har jag framkallat hyfsat många hjärtliga skratt genom att göra någon slags mini-charader när jag försökt göra mig förstådd. Det har fungerat förvånansvärt bra faktiskt. Man får använda sig av det man har!

Det jag saknar är dock att ha djupare samtal med människorna här. Jag vill fråga hur de mår och förstå de långa svaren, veta vilka drömmar de har och vad de tycker är viktigt. När man är precis i början av att lära sig ett språk så handlar så mycket om de där praktiska sakerna. Siffror, artighetsfraser, hej och hejdå. Och så vidare. Jag vill veta mer. Men jag antar att man måste börja någonstans och det känns verkligen som att det allra bästa sättet är att bara ge sig ut. Använda sig av de resurser man har och lyssna fast man inte förstår allt. Det där är för övrigt lite charmigt med många människor jag mött i Guatemala - de fortsätter prata även om de märker att jag inte förstår. De varken höjer tonen eller blir tysta och ger upp. De bara fortsätter prata, i lugn och ro, och kanske använder lite mer gester. Och rätt som det är så förstår jag vad de menar.

Med vissa personer känns det faktiskt som att jag har lärt känna dem nästan lika bra som om jag hade kunnat ställa de där viktiga frågorna. För att inte kunna förstå varandras babbel kan även vara en fördel. Ibland säger vi så mycket mer än vad som egentligen behövs och ibland ersätter orden själva handlingarna. Kan man inte uttrycka sina känslor med fler ord än ett tack så kanske man ger personen en kram utöver tacket. Då kan ordbegränsningen bli något som för människor närmare varandra istället för tvärtom.

Om man nu ska göra något stort och betydelsefullt av dessa funderingar så är väl ovanstående meningar en rätt bra sammanfattning av vad jag tror att världen behöver just nu. Att vi slutar vara så rädda för andra kulturer, andra språk, andra människor. Att vi inte fastnar i det faktum att orden känns främmande och att vi vågar göra bort oss lite. Använda gester och kramar när vi inte hittar orden. Precis som jag just lyckats skriva en svensk text på en tysk dator. Den kanske inte trodde att den kunde ett ord svenska och hade lika gärna kunnat ge upp direkt, men så vips har alltså denna tyska dator skrivit en hel krönika på svenska (med lite hjälp från en viss person förstås). Det verkar som att det enda som behövdes var lite tålamod och nya sätt att tänka! Och att inte ge upp bara för att någon inte verkar förstå. Att fortsätta ta kontakt. Tack, folket i Guatemala, för att ni lärde mig det!