K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Det var en solig dag med ett riktigt härligt väder när jag träffade en fin man som bor ensam. Det var sommaren 2016 och jag jobbade som värvare, alltså att gå runt och berätta för människor vad som händer i runtom i världen och fråga om någon vill och kan hjälpa till på något sätt.

Jag knackade på en dörr till en stor fin villa med en attraktiv bil framför dörren. Jag hade på mig väst från organisationen som jag jobbade på.
En äldre man öppnade dörren och sa direkt “ooooh vad glad jag blir!”
Jag svarade: ”wooow gott att höra, jag håller faktiskt med dig, alltså det är ju ett fantastiskt väder idag!”
Manen: ”jo, men jag menade inte så. Jag är glad för att du är här!”
Jag: ”Ojdå, eller jag menar tack. Så snällt av dig! Jag är här idag för att kunna prata med snälla människor om de personer som lever med krig och inte har mat, inget vatten och saknar andra viktiga delar av ett värdigt liv.”
Mannen: ”Ni gör ett fantastiskt jobb. Du är som mitt barnbarn som jag inte träffat! Vet du att jag är 92 år gammal och har ett stort hus och bil men ingen familj. Och det som ju är det viktigaste”
Jag: ”Har du barn?”
Mannen: ”Ja, men de har inte tid att hälsa på mig. Jag är för gammal och de tror inte att jag förstår deras tankar!”
Jag viste inte vad jag skulle säga och blev plötsligt tyst, och jag grät.
Mannen: ”Oh, kära dotter, jag vet att det är helt annorlunda i din kultur.”
Jag: ”Jooo, det är helt annorlunda i min kultur, och i min religion, faktiskt. Det är ofta omöjligt att äldre människor ska stanna hemma ensamma. Barnen måste bo med dem för att kunna hjälpa dem med allt som möjligt. Vet du att jag är så himla ledsen över att jag lämnade min familj och åkte hit. Vet du att jag brukar gråta väldigt mycket när jag känner att jag saknar dem, då önskar jag bara en kram från mina föräldrar för att kunna känna mig lugn!”
Mannen: ”Jag vet vad som händer i många länder, var kommer du ifrån, förresten?”
Jag: ”Jemen”
Mannen: ”Ooooh Jemen, detta vackra land. Jag har läst väldigt mycket om Jemen och önskade att jag kunde resa dit någon dag! Jag vet att det så hemskt just nu men hoppas att allt går bra med din familj där!”
Jag: ”Tack för omtanken. Jag måste gå och fortsätta jobba nu!
Jag kände mig väldigt ledsen över vad som händer med min familj och mitt hemland.
Mannen: ”Ooooh, nej! Men vänta för jag ska hämta pengar till dig!”
Jag: ”Oj, det är jättesnällt men jag behöver inte pengar.”
Mannen: ”Jag har massa pengar och jag behöver inte dem så vänta för jag vill ge dem till dig!”
Jag: ”Vad snäll du är! Men jag kan inte ta dem så tack så hemskt mycket. Jag måste gå nu. Ha en bra fortsättning på din dag!”
Mannen: ”Tack själv för att du knackade på min dörr och pratade med mig. Det är det enda som jag behöver, att någon knackar på min dörr och bara hälsar på!”
Jag: ”Det kommer att hända fler gånger, hoppas jag! Behöver du något innan jag går?”
Mannen: ”Tack så mycket lilla hjärtat. Ta hand om dig!”
Jag: ”Du är med. Hejdå!”
Det som hände där i den dörröppningen, påverkade verkligen mig. Jag grät och han grät samtidigt. För att han bodde ensam och bara önskade att någon kunde knacka på hans dörr och hälsa på varannan dag eller vecka, inget mer! Så då fick jag känslan av att jag inte måste presentera andras problem och situationer för att han orkade inte lyssna på något mer negativt.

Efter den här händelsen blev jag väldigt besviken på barn, familj och gamla vänner som lämnar sina nära och går utan att tänka på dem. Alltså hur de kan göra så! Vilka hjärta har de? Jag kan inte tänka mig in i den situationen! Det gör riktigt ont i hjärtat.

Jag kommer ihåg att en av mina grannar sa till mig att hon önskade att de hade samma kultur som vi har i mitt hemland, där barnen inte lämnar sina familjer när de fyller 18 år. Jag sa till henne att ni kan börja med det nu om ni vill. Men hon sa att det är omöjligt, för många vill känna sig fria när de fyller 18 år.

En annan händelse som hände mig för ungefär två år sedan var att en av mina grannar kom hem till mig och frågade om jag kan hjälpa en äldre man som har ramlat när han gick av från spårvagnen. Och hon sa till mig att “jag vet att du tycker om att hjälpa människor och alla i området sa till mig att komma direkt till dig”. Då blev jag väldigt glad över det jag hörde. Vi gick tillsammans och hjälpte mannen från hållplatsen till sin lägenhet och frågade honom om han behövde något mer. Jag kan inte glömma att han sa till mig att “jag har tre barn som är i Stockholm och jag träffar dem inte”!
Jag: ”Vill du att jag ringer dem och säger att du vill träffa dem?”
Mannen: ”Nej nej nej! Jag vill inte störa dem, för att de vill inte träffa mig, jag är för gammal nu!”
Då ringde vi hans assistent för att komma och hjälpa honom med vad han behövde. Men efter att jag lämnade honom och kom tillbaka hem så var jag väldigt ledsen över det som hänt honom.
Jag anser att det är jättebra att barnen lämnar hemmet och flyttar till en annan bostad för att kunna få frihet och självständighet. Men barn måste också vara snälla och ringa sina föräldrar och gå och hälsa på dem då och då, kanske speciellt om föräldrarna är gamla. Och föräldrarna måste vara snälla och schyssta mot sina barn för att kunna få samma sak när de blir gamla, så tycker jag.

Många föräldrar har kanske ägnat sina liv åt sina barn, de bodde tillsammans med och fanns nära dem varje ögonblick, oavsett om det var söta eller bittra dagar. Därför bör barnet när det växer upp belöna sina föräldrar och gå till dem för att kunna hälsa på om de inte bor tillsammans. Kanske kan det vara ett slags solidaritet, en övning i att inte glömma av varandra utan istället ta ansvar för att alla ska kunna känna sig välkomna och omtyckta. Jag tänker att det skulle kunna vara en lite bättre värld som det var så, mindre krig och bråk och avundsjuka.

Kärleken är väldigt viktig. Om det så är mellan släktingar, vänner eller andra medmänniskor du har runt dig. Så håll kärleken mellan dig och dina nära levande, så att ingen behöver känna sig ensam eller bortglömd.