K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Här fortsätter jag att skriva Rätt Fram*-deltagarnas tankar.

Många av deltagarna här fortsätter med att berätta om egna erfarenheter av att flytta till ett nytt land och nytt samhälle. Så här skrev en:

“Det är svårt att komma till ett nytt samhälle! Ibland tänker jag: varför ska jag flytta till ett nytt samhälle? Det är viktigt att tänka på det för att kunna veta vad som är bra i det nya samhället. Detta är frågor som man ska försöka svara på och tänka på. När man flyttar till ett nytt land måste man möta eller smälta in i samhället, för att kunna vara med folk som bor i det samhället och för att förstå mer om hur människor är och hur de tänker. Så man måste försöka att få kontakt med olika människor och umgås med dem. Då kan man få veta mer och mer om hur samhället fungerar och även vad man kan ha för roll i samhället. Kanske handlar det om att kunna bli en ”användbar” person i samhället och en bra människa i det landet som man bor i. Det är faktiskt svårt att komma in i ett nytt samhälle, för att man kommer ju alltid att träffa olika människor med olika traditioner, olika kulturer och bakgrunder. Vi har självklart tid att lära oss hur man får komma in i samhället men under tiden måste man läsa noggrant om vägarna som finns för att guida oss alla i samhället.”

I det här tanken skrev en kille ordet “användbar” och han menar att personen måste vara nyttig i samhället, alltså göra något bra i samhället. Det är ett problematiskt ord, ”användbar”, för det säger mycket om makt också, jag tänker att det handlar om att möta ett samhälle, och att det handlar om att samhället måste möta personer och förändras så att alla personer kan leva här tillsammans.

Mustafa, från Afghanistan, säger:

“Det svenska samhället är inte bra för att de ungdomar som har uppehållstillstånd i Sverige får ju möjligheter till ett bra liv men de andra - de som inte har uppehållstillstånd – är i en jättesvår situation. Man måste gå till skolan och jobba samtidigt för att tjäna pengar för att kunna betala hyran för en bostad som man också måste kämpa för att hitta. Tror ni att det är det mänskliga rättigheter?”

I den här tanken ser jag det som att Mustafa vill säga att det finns skillnader mellan de som har uppehållstillstånd och de som inte har. Även personer som har uppehållstillstånd har det svårt – med boende och ekonomi tillexempel – men skillnaden är bland annat att den som har uppehållstillstånd kan få bidrag och hjälp från Försäkringskassan och Socialtjänsten för att kunna betala räkningarna. Men den som inte har uppehållstillstånd har inte rätt till detta så man måste kämpa på själv och jobba dygnet runt för att kunna tjäna pengar och betala räkningarna.

Husseini, också från Afghanistan, skriver, med en arg ton:

“Hej, jag heter Husseini och jag är från Afghanistan. Jag har inget att säga, jag vill bara fråga några frågor. Jag har diskuterat med mina svenska kompisar om asylsökande barn. Frågan är varför ensamkommande barn inte får uppehållstillstånd i Sverige? Varför finns rasism? Om de som bestämmer i det här landet inte är rasister så varför får inte personer uppehållstillstånd? Och varför behandlas människor från olika länder olika? Varför får inte vi från Afghanistan uppehållstillstånd, vi som har levt med krig sedan ca. 30 år? Alla vet att vi behöver mer hjälp än många andra, för vi får inte studera eller jobba heller. Kanske kommer ni säga att ni har fått många invandrare och ni har inte råd att ta hand om alla? Men kanske borde ni säga det tidigare då, så att vi inte behövde stanna flera år utan att kunna göra någonting! Ni borde inte lova oss att ni kan hjälpa! Det är inte rätt att efter två år få ett negativt svar och bli tvingad att lämna landet! Detta är inte mänskliga rättigheter! Jag vill gärna att mina frågor når regeringens medlemmar och att de svarar. Tack”

Här måste vi vara ärliga och säga att det inte bara är de som kommer från Afghanistan som inte får uppehållstillstånd, det finns det väldigt många ungdomar och vuxna från andra länder som får avslag och får åka tillbaka direkt till de länder de har flytt ifrån. Jag ser att Husseini är väldigt ledsen och han ser delar av den orättvisa som skapas varje dag av de som har makt i Sverige. Han ser det på nära håll.

En annan afghansk kille skrev också om samhället i generellt och säger:

“Jag tror att när man kommer till ett annat land är det svårt med allt. Framförallt är det svårt med att plugga och hitta en bostad att bo i. Idag är det många som har svårt att hitta bostäder för att man skulle behövt vänta jättelänge i kö, bland annat är det så i Göteborg. Jag menar att det är som att man får börja om livet när man flyttar till ett annat land.”

Awu, från Somalia, beskriver hur hon fick lära sig språket och säger:

“Jag kommer från Somalia och nu är jag i Sverige. I början var det svårt för mig här, alltså ett nytt land, ett nytt liv, och nya vänner! Allt var svårt för mig men jag försökte fixa allt för att det skulle bli lättare, till exempel har jag skaffat många kompisar och jag har läst svenska språket. Jag tycker om att läsa böcker som handlar om kärlek och jag tycker om att titta på olika filmer. Därför är språket lättare för mig nu. Varje dag läser jag och går till skolan och detta är roligt för mig. Nu tycker jag om att praktisera mer och mer svenska språket och hoppas att jag kan prata svenska bättre snart!”

På lite samma tema skriver Nimco, också från Somalia, så här:

“Svenska skolor är jättebra och att gå till en skola är det bästa sättet för den som vill bygga sin framtid och utveckla sig själv på ett eller annat sätt. Men i Sverige finns det många som inte går till skolan. Här menar jag tillexempel de som redan har börjat skolan i sina förra hemländer. Till exempel om man hade gått på en skola i sitt förra hemland och har poäng i flera ämnen, då behöver man inte börja igen utan bara lära sig svenska språket och sen fortsätta plugga. Men jag träffar många som inte fick räkna till sig sina betyg utan behövde börja om igen och plugga alla ämnen från början, det är det som händer med mig nu.”

Den sista personen i texten här är från Afghanistan. I början ville han inte skriva något för att – som han sa – han bryr sig inte om någon läser hans tankar eller ej. Efter en liten stund såg jag honom ändå sätta sig och börja skriva. Jag gick direkt till honom och frågade: vad gör du? Han sa: ”Jag skriver något och vill att den ska vara med i din text som ska publiceras snart på KulturUngdoms hemsida.” Jag sa till honom: ”Wooow, vad spännande att du vill att andra människor att läsa dina tankar”, då svarade han: “Juuu, det är viktigt för mig”. Han är en faktiskt fin person, och lite kaxig. Han berättar om sin privata situation och säger:

“Jag ska skriva lite om min situation i Sverige. I början av texten vill jag presentera mig. Jag är en ung kille som inte är svensk. Jag är faktiskt en flykting, jag är ung och har många förhoppningar som är bara för mig, inte för en ung som är född i Sverige. Det finns en jättestor skillnad mellan mig och en svensk ung. Jag har många enkla förhoppningar som kan hända i verkligheten men de förhoppningarna är mycket enklare för en person som är född i Sverige. Till exempel så önskar jag stanna i Sverige och leva i ett fredligt samhälle, och så – att tänka det som sina förhoppningar - är det inte för en svensk. Jag önskar att jag kunde fortsätta min utbildning men det är en enkel grej för en svensk ung. Jag önskar att jag kunde sova en natt utan mardrömmar men det är en enkel grej för en svensk ung. Och jag har många enkla önskningar till som en svensk person kanske inte tänker på. Till sist vill jag säga att det finns ingen jämlikhet mellan en ung flykting som inte har uppehållstillstånd som mig och en svensk ung. Jag hoppas att allt blir bra för alla flyktingar och speciellt för de som är unga och har förhoppningar.”

Verkligen, jag kan inte beskriva hur vissa av de här tankarna påverkar mig och jag känner mig berörd, och även orolig för vissa tankar som kommer upp här. Jag önskar att alla unga vågade skriva och jag önskar alla som vågade och skrev sina tankar här all lycka till. Jag hoppas att de får ett stabilt och trevligt liv snart snart.


 * Projektet RÄTT FRAM är ett utbildningsprojekt som MiM Kunskapscentrum driver med finansieringsbidrag från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Projektet riktar sig till ensamkommande ungdomar (17-21 år) som bor, eller nyligen har bott, i familjehem.