K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Jag önskar att du hade varit där. Dagen började förvisso lite trögt, det skulle jag nog bespara dig. Det var en lördag klockan nollsjunollnoll. Inte en idealisk tid att gå upp på, vare sig du likt mig hade haft en lugn hemmakväll eller om du hade varit ute och gjort staden osäker kvällen innan. Utsikten från sängen: betongblock med mörka regnfläckar, som om det inte vore nog med att morgnarna börjar bli mörka av sig själva. Sedan känslan av att man lagt på sig 50 kilo under natten. Du vet när kroppen bara är tung och trött. Ljudsignalen och vibrationerna av mobilen mot golvet som menade dock på att jo, nu var det dags. "Gå upp ur sängen! Du ska på en åtta timmars konferens om någonting du inte har någon aning om om en timme!" ekade ljuden lite sådär klämkäckt. Fan, tänkte jag, och det hade du säkerligen tänkt med.

Men revolutionen i hjärnan ändå, det är den jag önskar du också hade fått uppleva! Den började inte så långt efter uppvaknandet, bara strax efter frukosten och ruschen genom duggregn till vagnen och kaffet i receptionen och avhängningen av kappan i logen framför konferenssalen. Sedan började det. Slagorden, manifestet?
"Gör mer av det du inte kan gå en dag utan att tänka på."

Får du och jag lov att vara lyckliga? Det är helt okej att svara nej på den frågan. Vi är en stor majoritet som tvingas leva under och efter mål som andra har satt för oss. Vi gör förmodligen mer av det vi måste göra, snarare än det vi vill göra. Inte ett perfekt upplägg för lycka. Martin Björgell, lördagens första talare och mannen bakom tidigare citat, stod framför en powerpointslide där utnämningarna, nomineringarna och priserna han hade kammat hem de senaste åren knappt fick plats innanför rutan. "Årets nya ledare. Årets uppstickare. Årets ekonomistudent. Supertalang…" Du kanske tänker det jag tänkte när jag stirrade på sliden. Tankar som att han är ju ett sådant där underbarn, det går inte att mäta sig med honom, hur ska man bli inspirerad av en människa som uppenbarligen är omöjligt superintelligent? Ung dessutom, 26 år, samt trevlig och charmant med. Alla rätt ju. Men framgångsreceptet enligt honom? Att leva efter sina värderingar.

Värderingar, detta oändligt osexiga ord som bara får en att tänka på trötta företagspresentationer. "Ah, jag vet inte riktigt vad de där uppe menade med de här tre värdeorden" brukar det låta innan företagsrepresentanten sveper snabbt förbi och över till nästa slide. Gäsp! Jag förstår att jag inte kommer kunna omvända dig bara genom den här texten, precis som att det inte går att beskriva en parfymdoft du aldrig nosat på tidigare. Men såhär: tar man sig tid att hitta sina egna personliga värderingar har man på samma gång hittat det som driver en och således det som får en att må bra, det blir liksom lättare att hamna rätt då.

Martins värdeord var mod, omtanke och handlingskraft. "Att jävlas med stort hjärta", lite snärtigare formulerat. Och det är precis det han har gjort. Från scoutläger där han växte upp och in i bankstyrelserum där han idag chefar, rört om i gubbgrytan genom att ifrågasätta varför de gör som de gör och dessutom vara öppet homosexuell. Totally outrageous behavior i bankgubbarnas ögon, "supertalang" och "årets uppstickare" i andras ögon.

Nu är vare sig du eller jag Martin Björgell. Vi kanske inte är lika modiga utan drivs mer av att vara kreativa. Jo, det är faktiskt en värdering det med. Jag fick en lista på över hundra värderingar man kan ha: skämta, vänlig, ödmjuk, kommersiell, disciplinerad, konkurrera, estetiskt… Det är helt okej att tycka att det är viktigt för en att vara ekonomisk, "generera vinst och finansiell fördel" som definitionen lyder på listan, precis som det är okej att vara kreativ, "nyskapande och idérik". Revolutionen uppstår när du inser att de här två värderingarna driver dig. Hur ska du annars kunna göra mer av det du inte kan gå en dag utan att tänka på om du inte vet vad du inte kan gå en dag utan att tänka på?

Jag hittade Martins ansikte i tidningen Metro Student några veckor efter konferensen, samma dag som jag påbörjade den här krönikan och inte hade en aning om vad jag skulle skriva. En märklig slump. I intervjun berättade han att han hade förlorat sin pojkvän i en bilolycka precis innan han kom ut som homosexuell. “Det ger livet perspektiv och får mig att inse att det är ytterst få saker i arbetslivet som är så farliga att de är värda att deppa över.” Som sagt, du och jag är inte han, men vi kan åtminstone inspireras lite av hans attityd?