K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Häromdagen råkade jag tala osanning. Till mitt försvar vill jag åberopa ett sprängande huvud och en övertrötthet som hade slagit över till noll procent hjärnfilter. "Nej, jag är ingen dålig förlorare mot andra, bara mot mig själv", hörde jag mig själv säga till min nyvunna vän. I samma andetag kom jag på att det där inte stämde längre. Medan jag fräste lök och hackade soltorkade tomater kände jag mig tvungen att förklara. Kanske främst för min egen skull.

Personlig utveckling är så svårt att mäta. Precis som när man var liten och inte märkte av att man hade växt några centimeter förrän släktingarna högljutt påpekade detta, märker man inte hur mycket man har växt som person förrän någon får en att reflektera. Min middagsgäst fick mig att fundera. Jag vill inte ha den inställningen jag så länge haft, och jag trodde att jag hade kommit längre. Att jag sa så per automatik fick mig att tvivla på det. Vad tycker jag egentligen?

Jag är inte ensam om att ha ett kluvet förhållande till att förlora. På klubben Halmstad Muaythai har man börjat införa mentala träningspass för tävlingsgrupperna, något som bland andra thaiboxaren Madeleine Vall har tagit del av. Med sex vinster och noll förluster i kickboxning och 44 vinster och 13 förluster i thaiboxning kan man ju tycka att hon knappast behöver en mental tränare. I ett färskt blogginlägg menar hon dock att hennes tränare Igor Ardoris har varit en lifesaver. Hon citerar honom:

"Det händer ibland att folk frågar mig vad mitt arbete som mental tränare egentligen går ut på. Mitt svar är alltid att jag hjälper de jag jobbar med att lära sig förlora. 'Vinna klarar de att göra själva', lägger jag till ibland."

Igor verkar vara en klok man. Enligt honom är man inte en värdig vinnare innan man har lärt sig att bli en värdig förlorare. Han menar att vår vilja att vinna inte kommer vara något annat än en "desperat och ångestfylld kamp för att inte förlora" såvida vi inte vågar konfrontera våra osäkerheter och lär oss att behålla vårt lugn och vår självrespekt även i nederlag. Visst låter det ganska rimligt?

Bland det sämsta med att inte våga förlora är att det kan blockera en från att våga pröva. I mitt fall handlade det om att jag inte ville spela frisbeegolf med min vän för att jag är kass på det. Banalt. För andra kanske det handlar om att inte våga skicka in sin demo till musikredaktionen, eller skicka en ansökan till drömjobbet. Rädslan för att bli sågade eller att få ett nej hindrar dem. Helt förståeligt, helt naturligt. Men så mycket man missar med en sådan inställning!

Dagen efter middagen och frisbeegolfkonversationen damp ett efterlängtat nyhetsbrev från copywritern Mattias Åkestam ner på hallgolvet. I den bjöds det på en inspirerande intervju med Filip Nilsson, kreativ chef på den prisbelönta reklambyrån Forsman & Bodenfors. Efter 25 år på byrån lämnar han nu den för att starta på ny kula i Paris. "Jag längtar efter att vara nybörjare" berättade han. Jag satt och stirrade på citatet en lång stund. Smakade på orden: längtar, nybörjare. Det var ingen uppenbarelse direkt, men jag blev genuint glad av citatet. Jag fick en varm känsla av att det är den inställningen jag vill ha. Det är alldeles för lätt att ta det säkra före det osäkra, stanna kvar i en situation av bekvämlighet framför vad som egentligen är bäst för ens personliga utveckling.

Någonstans tror jag det handlar om att vi inte blir uppmuntrade nog att utsätta oss för det okända, såvida vi inte är bombsäkra på att det kommer fungera (och då fallerar ju hela idéen med att “möta det okända”). Vi förväntas lyckas i allt vi gör, annars bör vi låta bli att prova.

Jag tror det kommer att ta ett tag innan jag kommer i full harmoni på det sättet som Igor förespråkar (han har förresten en blogg, igor-ardoris.blogspot.se, där han har delat med sig av en massa andra visdomar), men jag är övertygad om att det kommer att vara värt ansträngningen. Jag tror att man mår bra av att inte ignorera eller förtränga, utan bara acceptera att vi reagerar på ett eller annat sätt när vi ställs inför osäkerheter och att det är helt naturligt. Det viktiga är att inte låta sig styras av de känslorna. Så vad ska jag göra i sommar? Japp, jag ska gå och bli totalt överkörd i frisbeegolf.