K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Att det ska vara så svårt att hejda sig, så svårt att tacka nej. Den före detta reklamaren Nina Åkestam publicerade häromdagen en text som jag kände mig så fullkomligt träffad av. Under rubriken “Välkommen till den mörka sidan del 2: Att krascha” berättar hon om hur hennes liv ballade ur och knockade henne och gissa vad hon nämnde som en fara?
“Det är när allt man erbjuds känns svinkul och jätteviktigt som man hamnar i riskzonen”.

Jag har vidrört ämnet tidigare och jag talar förstås om rena i-landsproblem. Jag är fullt medveten om att alla inte får roliga uppdrag slängda på sig. Men visst är det lite ironiskt? Visst är det lite paradoxalt? När jag först fick träffa en läkare, många månader för sent for the record, sa hon att jag skulle försöka ha kul. “Gör saker du tycker om”, sa hon till mig. Det märkliga var att det var just det jag till en början tyckte om att göra som också hade drivit mig till min egna själsdöd. Något gick överstyr utan att jag märkte det.

Nina Åkestam beskriver det så bra, att det läskiga med stress är att man skapar sig en egen logik, en egen värld där jobbet blir ens allt. Och det värsta av allt – “man ser ner på folk som är stressade. Man känner sig hårdast och viktigast i världen.”
   
Men sen ligger man där i sängen och undrar vad fan som hände. Stressdepression är lite som att vara personen på festen som droppar “Nä, jag är inte full!” klockan halv tre på natten för att en halvtimme senare ligga på golvet och krama om toalettstolen som en blöt ostbåge. Samtidigt är problemet med en depression tyvärr den att det inte alltid märks så tydligt. Även om man till slut försöker hinta att man känner sig konstig blir folk rädda när man inte svarar “Bra, tack” på “Hur mår du?”. Det onda i magen är bara något skumt du åt på den där thaien. Ingen tycks kunna hantera något annat. Till slut står du där där med den mysigaste av offerkoftor, för det är det enda du kan få en reaktion på. Ingen gillar i-landsoffer.

Det är klart att man ska ha roligt. Det är ju fantastiskt om man får spännande uppdrag och projekt på löpande band. Men ett jobb är ett jobb och det finns ett liv utanför det som man inte ska försumma. I den finns det vänner, goda måltider, roliga träningspass, grymma konserter. Saker som ska ta mer tid än vad det tar att trycka i sig en stödcheese på Donkan. En för mycket är tre för få men kanske bara när det gäller öl, inte jobb. Risken är annars att du inte kommer att ha tid till att göra de där andra sakerna som också är kul.

Hjärnan behöver nämligen omväxling. När vi exempelvis lär oss eller upplever något nytt frisätts likartade hormoner som dem som uppstår när vi blir kära. Nu i efterhand förstår jag ju vad läkaren menade. Jag hade blivit så fullständigt uppslukad av mina projekt att jag inte såg något annat, jag tillgodosåg inte hjärnans övriga behov. Mina lyckohormoner hade lämnat skeppet, så onödigt att stanna kvar när jag ändå inte brydde mig om dem. Mission aborted!

Och det handlar inte bara om jobb. Mannen som kallas för Minnet, geniet Idriz Zogaj, sa bestämt “students study too much” under sitt tal på eminenta Tedx i Göteborg. Oj vad det högg till i lärarnas magar! Men det hela var mycket simpelt förklarade han. Hjärnan vill ha kul. Sitter du för länge med historieboken kommer du att döda det roliga, det kommer att bli för monotont för att det ska sätta sig. Dessutom lämnar du inget utrymme för så kallade Eureka-ögonblick, de där insikterna som uppstår när du låter ditt undermedvetna lösa problem.

Vad ska man säga? Hjärnan är så jävla lurig. Den vill ha kul, men inte för mycket av samma sak. Den älskar att lösa problem och kan förstora upp minsta lilla till värsta Rubiks-kuben bara för att ha något att klura på. Ju fler upplevelser man ger hjärnan, desto bättre fungerar den, men den kräver även en god portion egentid för att prestera bra. Det är klart att vi blir förvirrade.

Jag förstår inte varför man inte fick lära sig om hjärnans mekanismer redan i grundskolan. Jag är helt övertygad om att man hade förstått sig själv och ens handlingar så mycket bättre. Som tur är finns det roliga små böcker som “Kickstarta Hjärnkontoret” som man kan låna från gamla hederliga biblioteket. Inget långtradigt och högtravande neurobiologiskt tugg, utan späckat av glada illustrationer och handfasta tips om hur du och din hjärna kan bli ett riktigt dreamteam som har kul ihop. Man behöver inte ens vara på vippen till en depression för att dra nytta av boken. Jag menar, den har ju till och med ett kapitel som heter “Tänk som en miljonär”. Gör dig själv en tjänst och låna hem den direkt.