K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Ögonen svartnade. Gradvis, ett myrornas krig som kröp upp från nedre ögonfranskanten tills hela mitt synfält var täckt. Vad fan är det som händer tänkte jag och försökte blinka bort striderna. Det blev för varmt för att andas, för varmt för att stå upp och just när jag trodde att jag skulle tappa det tryckte någon ner mig mot marken och tvingade ner mitt huvud mellan benen. Mitt i stan med min fina svarta klänning och moviestarsolbrillor. Kvinnan som hade satt sig ner bredvid mig på marken vid hållplatsen där folk brukar spotta och där man ofta skuttar över spyor runt tvåsnåret på helgerna matade mig med banan och vatten. Det kändes sådär glammigt.

Nonsens har jag tänkt. De där sex kilona som bara försvunnit utan varsel någon gång under de senaste månaderna. Hjärnan som aggressivt rejvat loss bakom pannbenet framåt eftermiddagarna och strobelampor som blinkat framför ögonen. Den bakfulles delirium utan att ha druckit en droppe vin, som någon sorts bisarr gåva från mig själv. Ändå har jag tyckt att kroppens signaler inte varit tillräckligt, alldeles för abstrakta för att tas på allvar. Inget en extra Ipren kan ta kål på. Inget som är värt att bromsa vardagen för.

Någonstans mellan studenten och universitetet började man tappa verklighetsuppfattningen. På gymnasiet kunde man sitta uppe hela nätter och ha design-battles med kompisar över nätet, för att sedan ta en gurkmacka och springa till bussen mot skolan igen. Fem år senare och jag fortsätter att göra samma sak. Jag vill lika mycket som förut, proppa mitt schema full som en Thanksgiving-kalkon. Allt ska hinnas med och med högsta engagemang! Universitetsplugg på heltid, driva eget med siktet riktat högt, skriva briljanta frilanstexter, träna kickboxning för att kunna kliva upp på ringen så fort som möjligt, träffa kompisar, festa. Jag är ju ung och frisk, jag är ju stark, klart jag klarar av att hålla ett högt tempo.

En kompis berättade häromdagen om sin pojkvän som gnällde över att hans muskler aldrig växer trots att han har börjat gå på gym. "Det räcker inte med att träna en gång i veckan, honey" hade hon sagt och vi skrattade rått över den uppenbara förnekelse han levde under. "Haha, han tror att han fortfarande är 18 år." Häcklandet satte sig förstås i halsen när jag började tänka på min egna livsstil. Ha-fucking-ha. För där, någonstans mellan förnekelse och självinsikt, i ålderslimbo, har jag slagit mig ner. En vilsen turist på ospecifierat boende för att det inte fanns tid för eftertanke när sista minuten-biljetten skulle bokas. "Let's kör 'til it smokes" och så har man drivit på som en idiot. Stress och press för att man aldrig levt på ett annat sätt. Vårt samhälle vill inte ha något annat än konkreta resultat att sätta guldstjärna i kanten på och jag är barn av min tid. Jag vill bara nå mina mål, vinna. Precis som friidrottsstjärnorna som drivs av medaljer och kicken dessa ger att de tränar och tävlar trots seriösa skador. Susanna Kallur som hoppar omkring med sin Robocop-fot och kryckor i programmet Medaljens Pris men som ändå tycker att allt slit har varit värt det. Vem fan använder fyrans växel liksom?

Ibland glömmer man av att man inte är en supermänniska. Även topptrimmade atleter faller när pressen på kropp och psyke blir för hård och jag är ju bara en vanlig människa som kan falla för mindre. Kroppen kräver inget övernaturligt egentligen. Bara lite mer än sex timmars sömn och lite mer än frukost och lunch i magen. Lite mindre onödig stress och lite mer tid för återhämtning. Bara lite mer än när jag var 18 pigga bast. Hade jag brutit lårbenet hade ingen, inte ens jag själv, tyckt att det vore konstigt att jag tog det lugnt och stannade hemma en fredagkväll eller varvat ner i vardagsaktiviteterna. Men stress syns inte utåt, inte till en början i alla fall. Ingen ser hur hårt ens hjärta bankar eller hur mycket magsäcken krympt för att man inte hunnit äta. Och att vara svag matchar inte min image. Men tror du att kroppen bryr sig om det? Njet. Tids nog kommer den att ge en fingret på det mest obekväma sätt och hånfullt säga vad var det jag sa?

Så det kanske börjar bli dags att bli vän med tanken att jag inte är tonåring längre och kan köra på som om det inte fanns en morgondag. Fan, inte ens de riktiga bakfyllorna är desamma som förut. Who am I trying to fool?