K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Vi åker tunnelbana, min flickvän och jag, och håller hand och står nära varandra. Det är mitt på dagen. En man som sitter nära med ryggen åt oss vänder sig om upprepade gånger, flera gånger i minuten. Jag flyttar på mig så att han inte ska kunna se oss och tecknar till min flickvän att följa efter, men jag vill inte oroa henne så jag säger att jag ville stå närmare dörren eftersom vi strax ska gå av. Några stationer innan vår kommer en annan man fram till dörren, lite onödigt tidigt tycker jag och blir direkt på min vakt. Han viskar för sig själv och till en början kan jag inte höra vad han säger. Min flickvän står med ryggen mot honom och uppfattar inget, men märker att jag är spänd. Han börjar viska vad han skulle vilja göra med oss båda, och börjar efter en stund även att ta på sig själv. Först smeker han sig själv över bröstet, sedan ner över magen och när han går av står han med ryggen mot oss och först smiskar till sen tar tag i sin egen rumpa. Han börjar högljutt skrika och vissla nu, som att han vill heja på oss för att vi vågar vara öppna och visa oss att han tycker att det vi gör, eller snarare det han ser, är härligt. Till slut stängs dörrarna och vi varken hör eller ser honom längre. Då blir ett säte ledigt mittemot den första mannen, han som stirrade. Han flyttar på sig så att han kan se oss igen, och fortsätter att stirra. Den här gången kan han göra det helt obehindrat eftersom han inte behöver vända sig om mer. Den här gången finns det ingenstans vi kan flytta oss. Vi står kvar och försöker att röra vid varandra så lite som möjligt.

Vi åker rulltrappa och jag kysser henne. Gänget med tonårskillar i rulltrappan i motsatt riktning som tidigare har stått och skrikit blir helt knäpptysta. Sedan börjar dom skrika efter oss.

Vi går hem från bussen hand i hand över en parkering, och vi stannar upp för att kyssa varandra. Det är mitt på dagen. Vi ser ingen annan där och en bil tutar. Vi ser oss omkring och ser nu en man som stirrar på oss i en taxi som står parkerad. Vi försöker strunta i det och kysser varandra en gång till. Det tutar igen.

De två sista exemplen kanske inte låter så farliga. Men om jag säger att de alla hände samma dag? Om jag säger att jag då fortfarande inte tog upp alla gånger liknande saker hände den dagen? Och att alla påminner om den större strukturen de alla är en del av och som när som helst kan ta sig våldsamt uttryck.

Vart vi än går, var vi än är kan jag känna blickar på oss. Jag är alltid på helspänn och försöker läsa av omgivningen för att hela tiden ha koll på avståndet till alla omkring oss. Det är som ett konstant ekolod i mitt huvud. Den scannar av alla rum för att avgöra hur nära alla är, hur snabbt alla rör sig omkring oss och ifall någon plötsligt rör sig mot oss. Alla blickar känns, även de som medvetet riktas bort från oss. Det är som magnetism. Vi går in hand i hand i en tunnelbanevagn och allting skiftar; antingen dras blickarna till oss eller så stöts dom bort, och allting känns. Det trycker och drar som tusen magneter och vi är deras enda plus- och minuspol.

När jag berättar för straighta vänner om sådana händelser försöker de förstå och visa sympati genom att relatera till sig själva. En kompis har en frisyr som sticker ut och brukar orsaka kommentarer, en annan tänker på en gång den var lustigt utklädd. Ingen av dem förstår hur det är eftersom ingen av upplevelserna innebär en konstant sexualisering. En exotifiering och objektifiering kanske, men inte en sexualisering. Ibland är dess påverkan så stark att jag blir fylld med så mycket obehag att jag inte ens kan röra vid min flickvän. För jag vet att mina händer driver en främmande mans upphetsning. I hans fantasi är det
han som säger åt mig vad jag ska göra. Ibland nöjer han sig inte där utan skriker åt mig vad han vill att jag ska göra i verkligheten också. Allt jag vill är att få vara nära henne men mitt eget obehag kan vara så starkt att det ibland är paralyserande eftersom jag inte har någon kontroll över hur sättet jag rör henne på kommer att användas, förvridas, i främmande mäns sinnen.

Vissa jag har pratat med verkar tro att det brukar stanna vid blickar, och att det borde gå att ”skaka av sig”. Det gör det inte. Men det är illa nog, för dom är överallt, hela tiden. Och dom är en konstant påminnelse om ett större fel som gör att för vissa är jag fortfarande bara en pornografisk fantasi. Och det finns det ingenting jag kan göra något åt.