K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

I förra veckan skrev den borgerliga debattören och författaren Johan Lundberg en artikel i DN där han kritiserade den rådande kulturpolitiken, i detta fall främst rörande svenska museum, för att ha blivit identitetspolitisk. Han skriver att mångfalden blir till enfald då ”byråkrater” har glömt bort själva musei-uppdraget i sin iver att bevaka mångfalden. Lundberg berättar med fasa vidare om hur all museipersonal nu för tiden ska utbildas i ”’intersektionalitet och postkoloniala teorier’, det vill säga i identitetspolitik.” och avslutar artikeln med några snåriga paralleller till upplysningstankar.

Jag har inte för avsikt att ge mig in i att diskutera vad museernas roll i ett mångkulturellt samhälle bör vara, eller en debatt om den rödgröna regeringens kulturpolitik. Jag kan nämligen inte tillgodogöra mig någon av Johan Lundbergs poänger innan jag har ägnat mig åt lite begreppsutredning först.

Om det är något jag önskar att vi kunde lämnat i första halvan av 2010-talet är det att borgerliga och liberala skribenter slänger sig med ordet identitetspolitik som någon slags konspirationsteori. Att det skrivs om som någon slags uppfinning av småsinta vänstermänniskor som inte tycker att det går bra nog för dem - att det skrivs om på individnivå.

Det skulle vara lättare att ta kritik av identitetspolitiken på större allvar om den bedrevs av någon som över huvud taget förstod dess terminologi. Låt oss börja med att påpeka det mest självklara felet här: intersektionalitet och postkoloniala teorier är inte identitetspolitik - det är verktyg och teorier för att förstå strukturer och maktordningar inom samhället. Att på så vis sätta likhetstecken mellan teorier för att förstå maktstrukturer inom samhället och en politik med ”eget vinstintresse” (vilket verkar vara Lundbergs tolkning av ordet identitetspolitik i alla fall) är att säga att det inte finns någon rasism (eller andra maktstrukturer). Detta tar oss till min andra kritik, och det huvudsakliga problemet med detta sätt att förstå identitetspolitik: att förhöja ett beteende på individnivå till allmän nivå. Om jag tidigare skrev att jag hellre skulle se kritik av identitetspolitiken av någon som förstod dess terminologi skulle jag vilja ändra mig till detta: det skulle vara intressantare att se en kritik av identitetspolitiken som argumenterade utifrån vad identitetspolitik är på något annat än individnivå: att enskilda grupper försöker förbättra sin position, försöker bekämpa diskriminering eller kräver ett erkännande – inom det nuvarande systemet. Att någon som har fått stipendium för ”reformvänlig konservatism” och tror att intersektionalitet och postkoloniala teorier är lika med identitetspolitik inte förstår detta är då helt logiskt.

Att förstå vad identitetspolitik innebär för det första att kunna godta kritik av kapitalismen, eftersom det är det nuvarande system som står över och driver alla maktstrukturer, och för det andra att acceptera att det finns maktstrukturer i samhället som marginaliserar vissa grupper. Detta får då som konsekvens att dessa grupper vill höja sin ställning i samhället. Det vill säga: få samma rättigheter och möjligheter som alla andra, vilket inte i någon mening borde kunna kallas ”eget vinstintresse”. Och att en statlig myndighet slår vakt om detta, vilket Lundberg ”kritiserar” museerna för att göra, än mindre så. Men om en inte godtar samhällssynen att det finns maktstrukturer som ger människor olika förutsättningar så kan en per definition inte förstå ordet identitetspolitik på något annat än individnivå.

Den kritik av identitetspolitiken jag vill höra handlar mer om huruvida det är möjligt att motverka strukturer inom det system de skapats, framför allt när dessa strukturer är nyckeln till själva systemets framgång. Om jag anklagar en borgerlig debattör för att vara förutsägbar när han drar paralleller till upplysningen får jag väl ge mig själv samma känga när jag citerar den vänster-queerfeministiska husguden Audre Lorde: The master's tools will never dismantle the master's house. Och därför kommer borgerlig kritik av identitetspolitiken alltid att missa poängen.


Du kan läsa debattartikeln i sin helhet här.