K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Härom dagen låg jag och åt chips och såg på TV-serier. Jag fick ett hjärtformat chips och tänkte att ”det här borde jag instagramma!”, men det gjorde jag inte. Sedan hände det något kul i TV-serien och tänkte att ”men det här borde jag instagramma!”. Men det gjorde jag inte heller. För ingen av de två sakerna skulle se attraktiv ut i en arbetsgivares ögon. Ingen av dem skulle leda till ett arbetstillfälle.
Det har de senaste åren kommit fram en helt ny yrkeskategori som oftast brukar kallas ”kulturarbetare”, men som jag själv snarare skulle kalla ”kultumångsysslare”. Ni vet, en sådan som jobbar lite på P3, håller i seminarium och feministiska/antirasistiska samtal, jobbar ideellt och sitter i någon styrelse, DJ:ar, spelar i ett band och/eller skriver för Bang då och då. Eller, så här kan det i alla fall se ut som kulturmångsysslare i en storstad. De flesta måste även antingen plugga heltid eller ha ett annat jobb som betalar räkningarna. Så du pluggar eller arbetar 50-100 %, alltså 20-40 timmar i veckan, DJ:ar eller uppträder kanske en gång i veckan vilket med allt runtomkring (soundcheck, resor, uppvärmning m.m.) kanske tar fyra timmar. Det du uppträder med måste ju också skapas och övas på vilket tar ytterligare tio timmar per vecka. Sen så måste du sitta och mejla och ringa till olika arrangörer för att få uppträda och sedan ha en massa fortsatt kontakt för att gå igenom alla detaljer som ändras hela tiden och alltid är oklara för ingen vet vad de gör eftersom alla är stressade kulturarbetare med sju olika jobb, av vilka de har utbildning för ett. Det är också alltid möten som ska gås på och ditt planeringsarbete verkar ändlöst. För att inte tala om alla samtal, mejl och meddelanden som skickas för att få alla du ska göra alla saker med ska kunna vara på samma plats samtidigt. Du har kanske också ett eget företag vilket gör att du också måste vara revisor, utöver bokare, manager och PR-kunnig för dig själv. Du har bokstavligt talat tusen saker att göra och sju olika yrkestitlar, men när någon frågar dig vad du gör så har du aldrig något att svara utan säger oftast: ”tja, du vet, lite det ena och det andra.”
Du vaknar varje morgon med känslan av att du har glömt något och är stressad hela tiden; antingen har du för lite jobb eller så har du för mycket, och varenda gång ditt orangea kuvert kommer gråter du för att du fortfarande inte har haft ork eller tillräckligt mycket pengar för att kunna pensionsspara privat. Du jobbar jämt men har sällan några pengar, och alltid känner du att du borde jobba mer, eftersom det finns så många andra med lika halvdana kvalifikationer. Det enda du egentligen kan visa är kvantitet: att du har jobbat mycket och ”är driven”. Krav på erfarenhet är självklart rimliga på en arbetssökande, men när jobben sällan kräver utbildning sätter det i stället ett system i rullning med en oerhörd press på de sökande att alltid visa sig drivna och hungriga. När många sådana tjänster ofta inte ens utlyses officiellt skapar det ett krav på att alltid vara anställningsbar, även som privatperson. Du är helt enkelt alltid på, på väg till eller på väg ifrån en audition, men du vet aldrig för vad så du vet aldrig vad du ska förbereda dig på utan måste vara förberedd på allt.
Att vara kulturarbetare, eller mångsysslare eller vad du vill, är en personlighet och inte ett yrke, eftersom det du jobbar med ofta är något som liknar något du skulle kunna ha som hobby. Du ska vara privatperson och iklä dig din yrkesroll samtidigt eftersom det antagligen började som ett privat intresse. Du kanske började gilla musik när du var liten och sen blev du musiker. Då är det som att din privatperson och din professionella person alltid måste sitta ihop, en förväntan som kommer båda ifrån dig själv och samhället. Det är ju inte som att någon förväntar sig att en tandläkare sitter och gör sin egen munskölj eller skrapar tandsten på fritiden, men som kulturarbetare är du alltid både privat och professionell. Din anställningsbarhet ska du dessutom upprätthålla hela tiden, i såväl sociala medier som i verkliga livet. Det är som ett slags kändisskap, fast oftast utan ära, berömmelse och lika mycket jobbtillfällen: du måste ge upp en del av ditt privatliv. Du kommer kanske aldrig mer lägga upp en bild på instagram där du ligger och ser på tv och äter chips för då kanske folk tror att du inte är driven nog. Du kommer kanske inte ens kunna se på TV och äta chips utan skam eller ångest mer eftersom du valt ett liv av konstanta möjligheter till arbete. Du har tio gånger så mycket praktisk kunskap som dina föräldrar, men halva lönen och du utbildar alltid dig själv inom något nytt. Och rätt som det är så ringer den största och bästa förmedlaren av kulturarbetarjobb: På Spåret! Och då kommer du åka ut i gruppspelet för du har ju inte hunnit läsa tidningen på fyra år. Och då får du absolut aldrig något kulturjobb igen.