K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Jag blev aldrig arg på dom som slog ner mig. Jag blev arg på dom som tyckte synd om mig. Jag blev arg på dom som sa fel sak och på dom som inte sa något alls. Men jag blev aldrig arg på dom som slog ner mig. Jag blev rasande på dom som råkade använda fel ord och som enbart på grund av rätt uppenbar naiv ignorans råkade kränka mig. Jag blev arg på sjuksköterskan som sa ”Hatbrott? Men du är ju svensk?”. Men aldrig på dom som hade slagit mig.

Efteråt fick jag psykologhjälp, jag blev refererad till brottsofferjouren och RFSL-gruppträffar för människor som råkat ut för liknande saker. Jag ringde aldrig brottsofferjouren och jag gick aldrig på någon gruppträff. Jag gick motvilligt till psykologen ett kort tag. För jag hade redan identifierat den största av mina plågoandar: skammen. Och det lustiga med skam är förstås att varje försök att göra sig av med den ofta gör den starkare, framför allt när försöken innebär att be om hjälp. Min totala oförmåga att förstå och hantera skammen som drabbade mig grundade sig till stor del i min totala oförbereddhet på den. För det var ingen som hade berättat det. Ingen hade berättat för mig att jag skulle komma att skämmas så himla mycket. Skammen drabbade mig ganska direkt; skam över att det skulle ha varit mitt eget fel på något sätt. Jag började nedvärdera alla attribut jag ansåg vara lesbiska och klandrade mig själv när jag var ”för lesbisk” och försökte göra mig mindre lesbisk. Sedan skämdes jag förstås över att jag skämdes, skämdes över att jag kunde ”passera” och känna mig trygg och överge alla dom som till skillnad från mig inte kunde lajva hetero på ett lika övertygande sätt som jag. Ingen berättade att jag skulle skämmas så mycket men alla förväntade sig att jag skulle berätta om det som hänt mig: att jag skulle spela rollen som tapper överlevare, leka Gandhi och möta intolerans med förlåtelse och använda vad som annars skulle vara en totalt meningslös händelse till något gott. Att jag skulle kunna göra meningslöst våld till något konstruktivt. Och skammen när jag inte klarade av det. För det finns en förväntan om att alla HBTQI-personer ska vara förebilder, ambassadörer och representanter så när jag som HBTQI-person blir misshandlad görs inget utrymme för att jag ska reagera som något annat än en ambassadör. Det är bara det att jag inte får någon mediaträning eller förberedelse på det. Jag ska hantera ett trauma, samt alla andras reaktioner på och känslor det, använda det för att fixa samhället så att det inte händer någon annan, men ingen säger någonsin åt mig hur en gör.

När det kommer till sexuellt våld och våld i nära relationer är skammen som konsekvens kanon; det finns överallt i populärkulturen, i facebook-grupper, twitter-hashtags och debattartiklar. Men när någon hoppar på dig på stan för att du höll handen med en tjej? Det är ingen som pratar om skammen då; det ska vara pride hela vägen. Det blir till och med en reklamslogan för Stockholm Pride. You gotta party for your right to fight. Men jag vill inte festa, jag vill inte slåss och jag vill inte prata om det; jag vill radera mitt namn från alla ytor jag kan hitta och stryka min kropp ur den långa raden av kroppar som utsatts för samma sak. Jag vill kunna välja den stora historielösheten som är förbehållen dem vars historia alltid skrivs. Men det går inte. Våldet mot min kropp har sedan jag föddes gång på gång skrivit in mig i registret av offerkroppar och mitt namn är redan och kommer alltid att bli inskrivet bland de namn som lever med det lilla och det stora våldet varje dag. Det lilla våldet det är att varje dag trycka in sig själv i en ruta som inte passar. Det stora våldet som alltid gömmer sig bakom det lilla. Jag vill radera mitt namn ifrån historieboken om våldet som utförs mot kroppen som bär det. Det är den enda bok som skrivs om oss.

Jag vill inte festa, jag vill inte slåss och jag vill inte prata om det; jag vill skriva om boken med namnen på kropparna och istället skriva om det som drabbar oss efter våldet.
Den lilla skammen det är att varje dag trycka in sig själv i en ruta som inte passar. Det stora skammen som alltid gömmer sig bakom våldet.

Det går inte att leva ett historielöst liv.