K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

I dagarna efter avslöjandet om hur polisen tystade ner We Are Sthlm-övergreppens omfattning började ett nytt begrepp att spridas: ”rasistfeminist - man som stödjer kvinnokampen enbart om förövaren är icke-arier.” Detta begrepp kommer ur reaktionerna från vita män som sällan eller aldrig lyft ett finger för den feministiska kampen och plötsligt vitt och brett fördömde övergreppen som de såg som ett resultat av invandringen och islam var att beskylla. Just dessa reaktioner var vad polisen gav som skäl till att de valde att tysta ned rapporterna; rädslan att spela Sverigedemokraterna i händerna då polisens uppgifter sa att majoriteten av förövarna inte var vita. Under nyårsnatten skedde i Köln en rad övergrepp mot kvinnor som fått liknande reaktioner då förövarna även där sägs ska ha varit annat än vita. Detta har gjort att den tyska flyktingpolitiken (som i många s.k. objektiva nyhetsartiklar snabbt beskrivs som generös, vilket kastar en obekväm skugga över resten av läsningen) har blivit föremål för stor debatt.

Motståndet mot att låta dessa händelser rubriceras med rasistiska förtecken är stort, och de krönikor som skrivits är otaliga, som sig bör, och de flesta talar om att det inte handlar om kultur rörande ursprung utan kultur rörande kön. Jag har ett flertal gånger sett både Charlie Hebdo och hoten mot Jyllandsposten efter Muhammedkarikatyrerna figurera som andra exempel på hur invandringen är farlig i och med debattens nytändning. Då tänker jag på en krönika av Henrik Berggren (författaren, inte sångaren i Broder Daniel) i DN från 2006, angående Lars Vilks och Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten, som jag såg delas igen under förra året i samband med skjutningarna på Charlie Hebdo-redaktionen. Bergren skrev att karikatyrerna i sig var av låg intellektuell kvalitet men skulle försvaras inte bara ur politisk utan också moralisk synpunkt. Berggren liknar det politiska och moraliska ansvaret vid det han upplevde sig ha i ett scenario när han var på semester i Jakarta, där en australiensisk kvinna med kort kjol i ett par de nyss bekantat sig med blev trakasserad av indonesiska män. ”Det här var inte mitt slagsmål [...] Men det finns situationer som man inte kan backa ur”. I detta korta stycke som citatet kommer från gör Berggren klart något: det handlar inte om kön; ingenstans i dessa scenarion är det strukturer där Henrik Berggren går att inordna. I hans språkbruk går det att skönja en tydlig värdering som går igen i debatten idag: han är en beskyddare, av yttrandefrihet, kultur och kvinnor mot en och samma kraft som vill dem alla illa. Problemet med denna liknelse och språkbruket är att Charlie Hebdo-attacken inte beror på samma struktur som den som gjorde att kvinnan blev trakasserad. I båda fallen handlar det till viss del om inskränkande av yttrandefrihet med våld eller hot om våld som metod, men när kvinnor antastas av män på grund av hur de klär sig handlar det om könsmaktsordningen; när meningsmotståndare vill inskränka yttrandefriheten hos varandra med våld som metod handlar det om fascism.
Det var nio år sedan krönikan skrevs och jag tror att både tid och erfarenheter skiljer våra tolkningar av dessa olika händelser som i dagens debatt ofta används som rasistiskt fnöske. Jag vet inte hur mycket Henrik Berggren står fast vid det här men faktum kvarstår att hans resonemang går att likna vid dem som förs idag. Resonemangen gör sin poäng genom en analogi som inte stämmer eftersom sakerna som ställs mot varandra inte är överförbara. Detta leder till att deras moraliska och politiska poäng bygger på en förväxling av överordning och underordning. En (vit, australiensisk) kvinna som går omkring i kort kjol i Jakarta bemöts av våld och sexuella trakasserier: i den situationen är hon underordnad, men inte något som går att skylla på ett lands kultur eller en religion; hon är förtryckt av en mångtusenårig global världsordning som lättast kan kallas patriarkatet och som genomsyrar alla samhällen. Kvinnan i exemplet går alltså snarare att jämföra med de som blev trakasserade under We Are Sthlm (trots att det i Jakarta-exemplet även går att framföra argument ur en kolonial aspekt), då kvinnorna som råkat ut för dessa trakasserier är underordnade männen i könsmaktsordningen. I fallen Charlie Hebdo och Muhammedkarikatyrerna är handlar det mer om fascism än något annat, något som även genomsyrar den bruna höger som idag försöker använda We Are Sthlm-händelserna som bränsle för att tända eld på ett samhälle som redan brinner.


För den som vill läsa Henrik Berggrens krönika i sin helhet finns den här.