K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Jag skulle vilja prata med er om killar. Närmare bestämt: killar som stalkar.

I skrivande stund är det mindre än ett dygn sen jag var tvungen att, i enbart versaler, skriva ”THIS IS STALKING. YOU ARE STALKING ME.” till en kille. Då hade jag tidigare blockerat honom efter att ha skrivit att han gjorde mig obekväm och bett honom att lämna mig ifred. När han efter detta försökte prata med mig för att ”bara få förklara vad det är han vill” (eftersom enda anledningen till att jag inte vill ha kontakt med honom är så klart att jag har missförstått hans intentioner) och jag iklädd en tröja där det stod ”DYKE” ovanför två fingrar i en relativt ekivok gest återigen bad honom a!tt lämna mig ifred tog han det som en inbjudan att bekänna sin eviga kärlek till mig.

Detta må vara ett extremt fall men det är inte första gången jag varit med om att killar jag knappt känner har lagt till mig på Facebook och sedan börjat skriva till mig. Det är oftast saker som ser rätt oskyldiga ut: kanske en kompis kompis som frågar om du vill komma hem till honom och äta tacos (utan er gemensamma kompis närvarande). Gulligt och oskyldigt. Men när han inte ger sig efter att du har tackat nej för femte veckan i rad är det inte så gulligt längre. Eller när någon skriver ”hej :)” och ingenting mer. Helt harmlöst. Det är ju bara någon som vill lära känna dig. Men om klockan är halv tolv på natten och han är tjugofem år äldre? Och han samma tid dagen efter när du inte har svarat skriver ”Hur är det? :)”. Det är det som är det värsta: att alla dessa vänliga inviter en ska förväntas inte bara stå ut med utan till och med bli tacksam för alltid ligger perfekt i gråzonen för vad som av någon annan kan ses som obehagligt. För det är alltid du som överreagerar: han vill bara vara trevlig och lära känna dig! Och du ursäktar så mycket, svarar plikttroget tillbaka med korrekt kommatering och lagom mycket hjärtlighet, med samma yrkes-professionella artighet en använder till avlägsna släktingar, att jag har det bra, tack och nej, tyvärr jag äter inte kött och har i!nte tid idag, men tack för inbjudan. Och det lämnar dig alltid med dåligt samvete.

Tjejer (och de flesta som växer upp i avsaknad av vissa privilegier) fostras till att hela tiden vara uppmärksamma på allas behov, vi fostrar oss själva och varandra till en tyst och total uppmärksamhet på allt, som försiggår omkring oss i varje ögonblick. När jag går på fest är inte min första tanke ”Undrar hur länge jag måste ha varit här för att få sätta på min party-playlist”, min första tanke är ”Är det någon som fryser här inne? Kan jag ta av mig min tjocktröja och lämna den i jackan eller ska jag stoppa den i väskan och ta den med mig ifall någon behöver den?”. Vi får genom historiens obenägenhet att skildra våra historier lära oss att de inte är värda att berätta, men är plågsamt medvetna om att de kamper som ständigt utkämpas i det tysta alltid existerar, i alla rum vi går in i. Ständigt medvetna om hur många historier som inte berättats och alltid inställda p!å att kunna ta in allt som någon behöver berätta.

Jag blir trakasserad, för det är trakasserier, av en man som gång på gång går över de försiktiga gränser jag mödosamt sätter upp och hela tiden, under det halvår det pågår försöker jag förstå. Jag letar ursäkter och förtrycker mina egna obehags-känslor varje gång vi kommer i kontakt med varandra för det är ju självklart så att han bara vill vara vänlig och det är jag som är en bitter feminist med en fientlig inställning till människor (läs: män). Jag försöker förstå hans beteende och det går så långt att jag försvarar honom inför andra, ”Han har säkert inte haft det lätt, han är ny här och känner inte så många”, och gör mitt bästa för att han aldrig ska behöva påverkas av detta, att inget sammanhang ska bli otillgängligt för honom och att ingen människas bild ska behöva bli färgad av min. Han är inte ensam, för detta händer hela tiden: män som tar sig små friheter iklädda snäll-kille-kostym och tar en plats i ens liv en aldrig har inbjudit till; till slut börjar en möta alla män en inte känner med armarna i kors och en stängd blick, ständigt beredd på att parera ovälkomna känslor. För det är så små saker, hela tiden, och du vet aldrig när det kommer gå över gränsen. När det verkar som att det enda du kan göra för att få din stalker att förstå är att skriva ”THIS IS STALKING. YOU ARE STALKING ME” i all caps känns det ibland lättare att hålla alla på replängds avstånd.