K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

När jag växte upp så vi hade min familj inte råd att åka utomlands så mycket. Jag har haft en rätt ekonomiskt trygg barndom i medelklassen och jag försöker inte på något sätt ploc- ka några sympatipoäng för att jag inte fick åka till Thailand varje jul eller Chamonix varje sportlov. Men det är något som händer med den som inte får uppleva världen, den som inte får den skriven på sin hud. Du kan läsa om den och googla så mycket du vill, se resereportage och vrida och vända på snäckorna dina kompisar har plockat med sig hem, men det står alltid skrivet på någon annans skinn. Jag fick inte skriva världen på min egen hud i min uppväxt och därför lärde jag mig aldrig att den tillhörde mig. Jag växte inte upp med känslan av att mitt hem låg i världen och därför känns inte världen som mitt hem. Men av- saknaden av världsvana har gett mig någonting annat: det är nämligen där min stora bildningshunger kommer ifrån; för att försöka ta igen för det mina föräldrar inte alltid hade medel att låta mig uppleva själv.

Bildningshunger är hemlängtan; en längtan att överallt i världen känna sig hemma och min bildningshunger har mina föräldrar med enorma ansträngningar lyckats hålla någorlunda i schack. Och det är till stor del tack vare en plats, för det fanns en plats när jag växte upp som jag spenderade otaliga timmar på när jag var liten, som var som ett andra hem och ibland kunde rymma hela världen: Bohusläns museum. För den som inte kan åka ut i världen är museerna ibland det närmsta en kan komma, och för ett vetgirigt barn ett fantastiskt sätt att få lära sig på. Hur saker luktar och gnisslar på museer, alla skrovliga ytor du kan dra fingrarna över och känna historien på din hud. Hur jag aldrig glömmer något om Uddevallabranden 1806 efter att ha sprungit för livet över kullerstenen i den gamla stadsdelen på andra våningen. Eller hur jag högtidligt vandrade på samma gator, bärandes krigarkonung Karl XII:s knapp han fick i skallen på en röd liten plyschkudde.

Den lägre medelklasskammen är ett privilegierat problem, men klassklyftorna är stora och har väldigt mycket större konsekvenser för andra. Och en stor del av dem som är drabbade av klassklyftorna är inte de som är representerade i våra museum idag. Det är samma gamla vanliga vita kroppar vars historier vi fått berättade gång på gång på gång. Och det gör också att de som går på våra museum också är samma gamla vanliga vita kroppar. Att regeringen beslutade om avgiftsfria statliga museum är ett steg i rätt riktning, men det är i sig ett ganska tandlöst beslut om det inte följs upp av handling som gör att de som går på museerna ändras också. För det var inte bara de människor som det berättades om som såg ut som jag, utan alla som jobbade där och alla som åt mat i cafeterian. Människorna där hälsade på varandra och pratade med mig och min pappa och behandlade oss som att vi hörde hemma där, för det var vår historia de kände till för att den berättades som att den också var deras egen. Vi fick vår gemensamma historia berättad för oss och kunde berätta den för varandra. Men vår historia är inte komplett om vi bara berättar om de som är födda in i samma historier som vi själva. Och vi kommer inte hitta nya människor att berätta våra historier för om inte deras historier får berättas också.

Jag älskade att vara på Bohusläns museum när jag var liten för att det gav mig intryck av en värld jag kunde känna. Men de saker jag tyckte bäst om var inte utställningarna där jag såg människor jag kunde likna vid mig själv eller där jag fick veta hur de hade levt i sock- nen där jag växte upp. Det var den stora traktorn som en mot alla regler en fått lära sig visst fick leka på. I våra lekar plöjde den åkrar över alla kontinenter och ibland gick den sönder och då drogs den av allt från bufflar till elefanter. Det var fiskebåten som seglade över hav över hela världen och som kunde rymma tjugo stycken på en gång, om inte fler. I den hittade vi på helt nya historier om saker vi egentligen inte kände till och ibland krockade vår historia med någon annans som tog oss till en helt ny plats i vår lek som vi aldrig hade hört talas om men leken fortsatte obehindrat för barnet ifrågasätter. Därför är det så viktigt att få in andra berättelser på våra museum, så att vi får möta andra än de vi är vana vid innan vi blir så gamla att vissa av oss fått lära sig att historierna inte hör ihop och att vi ska vara rädda för dem. Alla historier som berättas av någon som bor eller någonsin bott i Sverige är svenska historier som bör berättas om på våra museum.