K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan. Vore det bara en är det ändå för många. Jag har hört den komma från människor både utifrån och inifrån HBTQI-rörelsen. När den yttras som en frustration över diskrimineringen och uteslutandet av bisexuella som tyvärr är ett faktum i HBTQI-kretsar är det så klart helt befogat, men när åsiktens (för det är inte bara en artig fråga utan just en åsikt) avsändare menar att den är trött på människor som ska ”hävda sin sexualitet hela tiden” eller att det är diskriminerande med HBTQI-separatistiska sammanhang är det dags för personen att ta ett steg tillbaka.

Det är definitivt förlegat att en så tydligt ska vara tvungen att definiera sin sexualitet och sig själv utifrån den, men jag ser ärligt talat inte hur mycket alternativ det finns? Om inte jag pratar om mig kanske någon annan gör det på ett sätt jag inte är bekväm med, eller vad som nästan är ännu värre - glömmer bort att vi finns? Att få definiera sig själv är en viktig makt som en som HBTQI-person ofta blir berövad: antingen blir en feldefinierad på grund av heteronormativitet (jag skriver utifrån min upplevelse som lesbisk cis-kvinna), kränkt på grund av homofobi eller helt enkelt utraderad på grund av brist på representation. Nu är jag som vit, lesbisk, ung, cis-kvinna med norm-funktionsuppsättning bra mycket bättre representerad än många andra under det regnbågsfärgade paraplyet, men det betyder för den skull inte att det är bra.
Det finns en problematik i det här som jag måste nämna innan jag går vidare: jag är queerfeminist vilket i stort sett innebär att jag inte skriver under på den normativa uppfattningen om att det bara finns två kön - jag anser att kön liksom sexualitet är ett spektrum. Att med den vetskapen kalla sig lesbisk, en term som i sin strikta bemärkelse bygger på att det bara finns två kön, blir därför lite komplicerat. Men i brist på bättre får det duga så länge och det får tjäna mig som jag vill - för mig betyder lesbisk det jag vill att det ska betyda. Lesbisk har för mig blivit ett ord som uttrycker en känsla, ett sammanhang, vissa människor, platser och filmer som jag tycker om att identifiera mig med och det är högst subjektivt.

”Måste allt vara så lesbiskt jämt? Kan du bara läsa lesbiska böcker, se lesbiska filmer och tv-serier, gå på lesbisk teater och lyssna på lesbisk musik? Kan vi inte alla bara vara människor?” Jag är inte inkapabel att uppskatta kultur, människor eller sammanhang om dom inte är lesbiska men helt ärligt så hjälper det. Det måste inte alltid vara en lesbisk person, eller ens en annan HBTQI-person utan mest en annan person som också har upplevt strukturellt förtryck. Jag menar inte att alla upplevelser av förtryck eller att alla människor som upplevt förtryck är likadana, men jag har upplevt att det är vissa grundläggande grejer som är gemensamma; vissa saker som en inte behöver förklara. Att få en stor del av sin identitet ifrågasatt och ibland till och med lära sig att den är fel och äcklig gör något med en människa som inte går att läsa sig till, och just därför är det viktigt med representation av och med människor som är som en själv. ”Det är svårt att vara det du inte kan se” är något som ofta sägs när det pratas om representation (oftast om/av rasifierade) och det är nog sant för de flesta: du behöver se någon som du själv för i ett samhälle som förtrycker en del av dig behövs det att du får se just den delen representerad för att den ska kännas okej. Du behöver få se att någon som är som du har klarat sig och du behöver få höra från någon som du att du är okej.

Jag pratar ofta med människor om separatism - att sätta sig själv i ett fack och definiera sig och andra utifrån en egenskap. Ingen jag känner vill att det alltid ska vara så - separatism är ett medel och inte ett mål. Men så länge vi har ett samhälle där detta fackindelande och definierande görs mot oss varje dag, runt om i världen, med mer eller mindre våldsamma metoder, med mer eller mindre lagliga metoder, så länge vi förtrycks på grund av dessa egenskaper så vi inte längre orkar brinna utan slocknar och förkolnar kan det behövas ett eget rum, en egen bok, en plakett och en bukett blommor som säger till oss att just den egenskapen som gör att dom vill bränna oss är det som får oss att glöda, att brinna. Som ger elden näring så att vi inte blir aska.