K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Hon skickar ett hjärta och jag svarar ananas-emoji.
Hon reagerar inte. Jag vet inte vem av oss det säger mest om.

Jag har sedan länge tröttnat på romantisk nostalgi och ”det var bättre förr”, trött kritik mot ”iphonegenerationen” som ”twittrar om bilolyckan i stället för att ringa 112” och generaliserande spaningar som skyller allting på internet. Jag har suckat, fnyst och skrattat mig igenom oändligt med påståenden om att min generation och de som kommer efter mig är förstörda av tekniken, cyniska och sarkastiska bortom all räddning. Hur många gånger har inte äldre generationer fördömt de yngre för ungefär samma synder som de själva blev anklagade för? Jag skakar på huvudet åt dem, och åt folk som försöker analysera mig genom statistik över hur många timmar per dag jag sitter vid en skärm. Men så kommer jag hem till småstaden jag växte upp i och allt är skrivet i comic sans och jag minns att jag läst att jag ska skratta åt det. Jag ser någons Facebook-wall där alla namn är Älsklingen och minns att jag ska skratta åt det också, och jag tänker att de kanske har rätt: jag kanske är cynisk bortom all räddning. Men så minns jag att det var meningen att en skulle skratta åt mig också för att jag aldrig hade varit i fjällen och för att jag ärvde min systers kläder. Jag minns att en skulle skratta åt killen som kallades bögen för att han dansade. Jag minns att en skulle skratta åt alla som på något sätt stack någon i ögat genom att leva utanför normen.!

Så vad jag ser är alltså inte en generation som blivit cynisk och förstörd av teknik. Jag ser ett system med oändligt mycket olika kapital som vi får lära oss att en som människa måste kunna handla med; hur snabbt det går inflation i en valuta och hur vi febrilt bildar nya små nationer med nya pengar, från puttekulor till Pokémonkort, och regler för vad vi ska göra. Hur vi lär oss att någon måste vara förlorare och att den som inte skrattar också är det. Jag ser hur jag större delen av mitt liv har fuskat mig fram utan rätt kapital genom att skapa en alldeles blank och ogenomtränglig bild av mig själv. Genom att skratta åt rätt saker, fel, läs: människor. Genom att kunna ha på sig gympakläder på precis rätt sätt och titta på reality-serier utan att vara trashig genom att ironisera över dem precis lagom mycket. Jag ser hur jag som högskoleutbildad kulturmedelklass plötsligt sitter inne på mer valuta än dem som var rikare i mellanstadiet. Jag ser vilken valuta jag förväntas handla med och försöker utläsa på denna nya karta var jag är och vad som gäller. Jag ser vilka jag förväntas skratta åt. !

Jag förnekar inte att jag är ett barn av en teknologisk generation eller att det har påverkat mig; jag har lärt mig att recappa hela filmer med enbart emojis och har en gif till grattis för varje högtid och till tröst för varje sorg. Men det är inte tekniken som har gjort mig cynisk trots att det är den som i mitt fall, och säkert många andras, är verktyget som håller resten av världen på alldeles lagom avstånd. Hon skickar ett hjärta och jag svarar ananas-emoji. Hon reagerar inte och jag vet inte vem av oss det säger mest om. Men vad det säger om någon av oss är inte att vi blivit förstörda av att ha vuxit upp med tekniska medel att kommunicera med omvärlden. Det är att vi varit tvungna att lära oss att skydda oss mot all värld som ständigt slängts emot oss. Vi tar emot ungefär fem gånger så mycket information per dag nu jämfört med för tjugo år sedan. Det som möjliggör skillnaden är tekniken, den är medlet men inte orsaken. Vi har alltid fått lära oss att skratta åt den som gör fel, skillnaden nu är att den som gör fel kan bli en internetsensation och då blir den som nu i skyddet av en skärm skrattar åt det plötsligt cyniker. Men ett ensamt, rött hjärta tangerar gränsen till det som är på riktigt. Det slår en stor slägga genom väggen av skärmar som utgör förståeliga gränser och skydd i en värld som är i ständig förändring. En värld där allt vi lärt oss som rätt en dag förkastas nästa. Hon skriver ett hjärta och jag inser att det enda jag kan svara är ananas-emoji, men det är inte för att jag har tillgång till en iphone utan för att det är lättare att skicka en ananas än ett hjärta eftersom vi fått lära oss att någon alltid måste bli skrattad åt, och då har du mindre att förlora om du är den som håller en ananas än ett hjärta. !