K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Det är vad som snart kommer visa sig är sommarens näst sista dag och jag är med och anordnar Folkklubb på Gräfsnäsgården i Slottsskogen. För den som inte vet vad Folkklubb är (och jag gissar att det är de flesta som inte håller på med folkmusik eller känner mig personligen) ska jag skamlöst använda några av mina 4400 tecken för att ge er hiss- pitchen: Folkklubb är en scen för folk- och världsmusik med lika mycket plats åt den vanaste polskedansaren som klubbräven, där vi ifrågasätter begreppen tradition och folkkultur för att skapa ett rum där alla kan vara traditionsbärare.
Ungefär.

Vi har planerat i veckor och målat, spikat, buntbandat, soundcheckat, kört ljus och ljud, svarat på alla mejl och kommentarer om ”måste en ha cash” och ”jag får inte mitt bekräftelsemejl” hela dagen. Vi har alla varit uppe sen åtta och ingen av oss har suttit ner mer än tio minuter sen dess. Klockan är sju och vi ska öppna om en timme. Inget känns klart. Ljuset ska upp och klarar trefasströmmen allt och var ska vi ha glittret. Och så plötsligt är klockan fem i åtta och vi ser förväntansfulla ansikten komma uppför backen; hammaren stoppas i fickan och skräpet sparkas in under närmaste buske för så klart är sopsorteringsstationen inte klar än. Vi arrangörer går alla in i den febrila ”första två timmarna-bubblan” där vi svarar ”Grymt!” på allt och hela tiden scannar frenetiskt efter något att fixa. Jag är ”runner” i kväll vilket betyder att jag bokstavligen bara springer runt och ser till att inget tar slut. Jag tar min uppgift på fullaste allvar och susar in och ut, sicksackar mellan dansande människor och pratar inte med någon för länge, men artigt mycket med alla. Jag är som en arrangörshaj: slutar jag mingla så dör jag.
Och så plötsligt stannar jag upp. Det finns en sådan där riktigt gammaldags dansbana ute under träden. Jag går dit men orkar inte dansa eller vara proffsig minglare så jag går runt och ställer mig bakom den lilla upphöjda scenen och tittar genom mönstret av träreglar som med röda kryss bildar ett staket runt hela dansgolvet. Står jag på tå når jag precis att häva mig upp på räcket. Jag hänger mig med överkroppen över kanten så benen dinglar i luften och jag får lite svårt att andas men det gör inget. Säkert hundra människor trängs på trädäcket och glittret i deras ansikten speglar dom kulörta lyktorna som hänger runt om. Alla rör sig som ett stundtals ganska klumpigt hav och försöker hänga med i danser från Senegal, USA, England, Polen och Sverige utan att dansa in i varandra allt för mycket. Oftast misslyckas de, med att låta bli att dansa in i varandra alltså, men lyckas med allt annat. Jag glömmer i ett par minuter att jag egentligen har så många saker jag borde ha koll på just nu och jag känner att min mobil vibrerar men låter den vänta för det är precis det här det handlar om. Hundra pers som trängs med varandra och dansar någonting de är proffs på eller aldrig har dansat förut och det gör inget för det är för trångt för någon att vara duktig. Alicia som håller i workshopen, som just nu dansas till Cotton Eye Joe, växlar mellan att skrika instruktioner och countrydoftande slagord som ”swing your partner left and right and fall in love on a saturday night” och att sjunga stämma till Albin som också spelar fiol. Dansen har hon lärt sig på Youtube och det märks att hon hittar på sina oneliners allt eftersom när hon skrattar lättat varje gång hon lyckas hitta ett nytt rim och samtidigt hålla takten. Eftersom vi är i Slottskogen är det mer än ett par stycken som nyfiket följt ljudet av senegalesiska trummor eller amerikansk fiolmusik och hittat hit, vissa ser bara glatt på men andra kastar sig in i virrvarret av armkrokar i dansen där alla just nu svingar sig fram till en ny partner tills ingen längre dansar med någon den känner och det är 70-åringar med 18-åringar och min lärare med någon jag matchat med på Tinder.

Skoskavet på mina fötter håller på att blöda igenom ett till par strumpor, jag har inte suttit ner på jag vet inte hur många timmar och jag kommer behöva vara kvar och städa tills klockan sju på morgonen men jag bryr mig inte. Det enda jag kan tänka på är hur otroligt lycklig jag är som får göra detta, vilken tur jag har haft som har fått en plats i det här sammanhanget och jag tänker städa tills klockan sju på morgonen hundra gånger till så länge det betyder att jag kan ge någon, om så bara en, en chans att få dansa ”en rolig dans från Youtube” eller bara hänga över räcket och titta på.

Tradition är inget statiskt. Tradition är inte bara det du kan skriva ner. Inte det du kan sätta i ett museum. Inte det du kan höra på en skiva.
Traditionen är de band vi knyter till varann.
Traditionen är det här.