K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Sedan jag flyttade till Öland har jag periodvis tänkt mycket på att jag antagligen är den sista människan i världen som borde bo i kollektiv. Nu är mitt boende på folkhögskolan inte riktigt kollektiv, utan mer som korridorsboende, med undantaget att jag och de jag bor ihop med bor i hus och inte i en faktisk korridor. Detta är förstås en lyx och helt klart något jag föredrar. Särskilt då jag på väg till matsalen går igenom de långa korridorer där många andra av mina skolkamrater bor.
För att komma till sak måste jag börja med att berätta att jag har ganska pedanta drag. Det är för det mesta ganska småskaligt och hanterligt, men ostädade kök är något som jag kan göra mig helt vansinnigt. Det här slutar antingen med att jag undviker det gemensamma köket så mycket som möjligt, eller att jag storstädar det ilsket mer regelbundet än någon annan i huset. Det första är förstås inte hållbart i längden, och det sista gör att jag känner mig som en mycket sur och gnällig och jobbig person.

I och med detta inser jag förstås att jag inte alls är anpassad till ett sådant här boende. Missförstå mig inte, jag tycker hemskt mycket om mina huskamrater. De är nästan alla vänner från mitt förra år på Öland, och jag har själv valt att bo med dem. De är helt fantastiska när de bakar paj eller kakor och bjuder resten av huset, underbara när de kommer in och frågar min pojkvän om han vill ha kaffe och sedan gör till mig också när jag gnällt lite (skämt åsido). Det finaste jag vet är att få en kram när någon av dem kommer innanför dörren efter en lång dag. Mitt problem ligger snarare i att jag har svårt för situationen i sig.

Förra året hade jag sömnproblem i perioder. Detta gjorde då mina dåvarande rumsgrannars musiksmak och högtalarsystem till ett ganska stort gissel för mig. När man försöker sova klockan två på natten och dina grannar valt att titta på Herkules på högsta volym är egentligen inte något att önska, särskilt inte när sova redan i sig är svårt. Nuförtiden sover jag betydligt mycket bättre (en verklig lättnad för mig). Det är därför inte lika jobbigt att vakna av dammsugaren klockan tio över sju eller Ozzy Osbourne på högsta volym klockan kvart över. Förvisso öppnar skolans frukostservering vid den tiden och skolan börjar halv nio. Kanske behövs det verkligen dammsugas just då och kanske behövs musiken för att de ska orka gå upp? Vill man odla tomater i köksfönstret ska detta förstås vara helt okej, och det ska också vara okej att sprida ut sitt arbetsmaterial på allmänna platser i huset.
Det är bara någonting som jag ibland kan störa mig på eftersom jag själv försöker undvika i allra största mån att störa någon. Jag vet att jag struntat i att dammsuga vissa tider på dygnet eftersom jag varit orolig att det ska störa något. Jag försöker ha TVn på låg volym om jag sitter uppe själv och tittar på den. Enda gången jag under förra året väckte mina huskamrater var om de hade bett mig att göra det eftersom de inte ville missa frukosten.

Grejen med mig är dock att jag ofta får dåligt samvete om jag ”gnäller”. Jag mår så fantastiskt dåligt om jag knackar på och ber någon sänka volymen och jag kan bära på ångest i flera dagar efter att jag sagt att det kanske vore en bra idé om man försöker ställa så lite disk som möjligt i diskstället så att det slipper bli stora högar. Jag är helt enkelt inte typen som sätter upp arga lappar. Jag är personen som hellre städar köket ensam än poängterar för resten av huset att det kanske borde göras och kanske skulle någon kunna hjälpa till.
Svaret på hur man bor i kollektiv tror jag ligger lite däri. När man känner att man kan ta upp saker och lösa dem tillsammans. När man inte går och samlar på frustrationer för att sedan ta ut dem på högen med grejer och skräp som samlats på vardagsrumsbordet, och att sedan aldrig prata om det. Att bo i kollektiv handlar om kommunikation, men inte bara om att umgås och tolerera och respektera varandra. Det handlar också om att kommunicera sina åsikter utan att må dåligt eller känna sig som en dålig människa på grund av dem.

Så, kära ni som bor i korridor, i kollektiv eller som ännu bor hemma (men ändå vet vad jag pratar om), ni som tysta städar köksfläktarna eftersom det är lättare än att ta upp det på ett möte eller en lapp – jag vet hur det känns, och ni är inte ensamma.