K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Nu har jag färg på fingrarna. Igen.
Jag har spenderat ett år med orden, med synonym.se som en ständig flik i webbläsaren, jag har himlat med ögonen över skrivreglerna, suckat över andras bristande kunskap om att öka radavståndet och dra in marginalerna, jag har ändrat typsnittet i hela dokument gång på gång på gång för att hitta det som passar helt perfekt. Jag har stått i hallen med en kopp te och bett den nyanlända läraren om mer tid. Jag har suttit med mina klasskamrater i lysrörsljuset sent på natten innan deadline för att hinna komma från veckans en sida till de efterfrågade fem.
Det gör jag nu också förresten. Sitter kvällen innan en resa till Berlin och skriver för en deadline. Vissa saker förändras inte antar jag.
Men färg på fingrarna har jag. Färg på fingrarna som inte riktigt går ur eftersom det enda som riktigt råder bot på grafiktrycksbläck är matolja, kaffesump och såpa. Nu etsar det sig runt nagelbanden på naglarna som jag håller korta och nakna från nagellack eftersom min bättre hälft verkar tycka att mina händer är vackra ändå. Kanske är det ljuset från jordglober och IKEA-ljusslingor. Kanske är det bara för att allt är nytt. För att Öland är samma sak, samma rutiner som förra året, men ändå fullständigt annorlunda.

Jag går inte ner för trappan till lektionen, jag somnar inte på förmiddagsrasten. Jag går över två ängar och går bara hem från ateljén på rasten om jag har glömt någonting.
När man skriver är jobbkläder pyjamas och mjuka stickade tröjor i mjuka färger. När man målar och skulpterar är jobbkläder pojkvännens avlagda jeans och nördiga t-shirts.
Den bättre hälften är färdigpackad inför resan nu och jag undrar om jag kan skrubba bort färgen från mina naglar i duschen. Han gnäller lite över att han inte får bort ett plåster jag just klumpigt satte dit under hans näsa. Muminplåster har i vanliga fall fördelen att de inte lossnar för något. Jag tänker att det är underligt att plåstrens fördel kan vara färgens nackdel.

På utflykt till norra delen av ön såg jag nya saker och jag pratade på andra sätt om skrivandet än vad jag gjort förut. Vi stannar på ett litet café på vägen hem. Jag äter äppelpaj med lönnsirap och spiller kaffe över brickan. Dagen innan fick vi en uppgift att leta upp en färg att tala om.

Förra året köpte jag en tub Manganblå färg. Nu har jag tusen idéer om saker jag vill skapa, lika tydliga som tavlan som behövde just den där nyansen av blå.
Och just den nyansen av blå vill jag också alltid ha på fingrarna.
Skrivandet syns inte lika bra som gipsfläckarna på jeansen. Jag tycker om att ha någonting där processen inte blir lika egen och hemlig. Där jag förväntas stå framför ett staffli i en lektionssal och måla av en modell i timtal där vi var tjugonde minut går ett varv för att se framsteg hos varandra. Processen blir något vi tittar på och arbetar med.  Och ibland gäller det att hitta var processen tar slut och det man håller på med egentligen är klart.

Om jag drar ännu ett gult penseldrag, blir det för mycket? Jag börjar fundera på om det halvfärdiga i mina ögon kanske trots allt är en del av helheten i det färdiga.
Förra året vid den här tiden lämnade jag in ett manusutkast till Riksteaterns dramatiktävling NyText. Nu sitter affischerna uppe igen och jag hittar en längre text jag skrivit under året. Tänker att kanske finns det tio tusen ord i den som skulle passa där. Men den var ju inte alls färdig. Fast nu, när jag läser igenom de 28 sidorna ser jag den annorlunda. Jag ser att den inte alls är lika hålig, inte alls saknar lika mycket som jag tidigare har trott. Vissa av orden är till och med lite överflödiga. För håligheten passar i historien. Det som kändes halvfärdigt då är nu en helhet. Och dessutom en helhet som jag när jag läser, sugs in i och tycker vansinnigt mycket om.

Kanske är det för att även om jag nu har färgfläckiga fingrar och promenerar över ängar till lektionen, så har jag inte glömt hur det kändes att skriva de där orden som nu får mitt hjärta att banka och ropa: glöm inte att här har du någonting riktigt bra.