K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Kanske är det inte oväntat att jag någonsin skulle intressera mig för fysik. Den enklaste förklaringen är att jag tycker om och fascineras av nördiga fakta, jag gillar tankeexperimenten och de tankar som blir så stora att jag blir snurrig i huvudet. Jag tycker om att lagra information om lite allt möjligt, kanske allra mest för min egen skull, men också för att jag ska kunna använda den i det jag skapar.

Nu sitter jag på ett av många tåg den här sommaren och försöker förstå och fördjupa min kunskap i kvantfysik och relativitetsteori. Det må låta som ett alldeles orimligt mål, men jag tänker att det i alla fall kommer att döda lite tid. Dagens resa, Dalarna-Småland, tar i runda slängar nio timmar (det är ändå inte sommarens värsta eller tråkigaste resa som helt klart var tolvtimmarsbussen Skåne-Dalarna.) Vid det här laget är jag en van tågresenär. Jag är ung, jag har inget körkort och mina föräldrar med respektive familjer har valt att bo mycket långt ifrån varandra. Själv valde jag ju att bosätta mig på en ö och har min bättre hälft i de småländska skogarna. Ja, hursomhelst, många tåg blir det.
Jag tycker förstås för det mesta att tågen helst fick gå direkt till min önskade destination utan stopp på vägen. Dock har jag mina misstankar att detta är en önskan jag delar med alla mina medresenärer, vilket förstås försvårar det hela. De långa resorna med många byten räddas i alla fall till stor del av böcker och iPod (min bok är för närvarande en roman om forskning, tidsresor och litteratur, jag har också ett par podcastföreläsningar om forskning och filosofi.)

Men nu har jag i alla fall hamnat på ett tåg som går direkt en lång sträcka. Detta tåg går mellan Stockholm och Hässleholm utan uppehåll, en resa som tar runt tre och en halv timma. Dock är upplevelsen av att susa förbi suddiga stationer och skogar inte riktigt lika behagligt som jag tänkt mig. Tiden blir på något vis en annan här. Tågvagnen blir lite av ett vakuum. Ett eget litet universum oberoende av omvärlden. Tiden verkar inte röra sig alls, eller åtminstone inte som väntat.
Jag tvingas medge att de där stoppen jag i vanliga fall ogillar ändå brukar ge mig en tydlig överblick av resan. Jag uppdateras då regelbundet om var jag befinner mig på kartan, och håller koll på eventuella förseningar. Nu är tåget den enda punkten på min karta, ständigt i rörelse. Tid är bara ett ord som verkar ha tappat sitt samband med siffrorna på klockan. Det gör det svårt att ta stress på allvar, även om jag har ett tågbyte på bara fyra minuter i Hässleholm. Fyra minuter ger mig inte längre den sedvanliga hjärtklappningen, dels för att jag inte har någon uppfattning om vidare tåget är i tid, och dels för att fyra minuter här inne känns som ett högst föränderligt begrepp.

Einstein pratade ju om problemet med samtidigheten (och avfärdade den) i ett tankeexperiment om blixtnedslag i två ändar av ett tåg, så varför kan då inte tiden vara eller uppfattas annorlunda ombord på ett? Jag läste Ursula K. LeGuins science-fiction-novellsamling Changing Planes när jag var ute och tågluffade för ett par år sedan. Där förklaras en teori om att situationen man hamnar i på en flygplats, i ett ingenmansland i väntan på ett plan, förhöjer möjligheten att faktiskt göra ett byte av plan, ett byte till ett annat, parallellt universum. Att tiden rör sig annorlunda i dessa universum gör dessutom att man kan spendera en vecka i denna parallellvärld och fortfarande hinna tillbaka i tid till flyget.
Det är lite så jag känner mig nu. Jag har ju dessutom just fördjupat mig i teorier i kvantfysik och lärt mig att subatomära partiklar befinner sig på alla tänkbara ställen där den skulle kunna vara, fram tills du observerar den och fastställer var den faktiskt just då befinner sig. När positionen är okänd befinner partikeln sig alltså överallt samtidigt.

Det finns ett par teorier angående detta: Den ena att när man väl observerar partikeln så försvinner alla andra möjligheter om att den skulle vara någon annanstans. Den andra teorin är att alla möjligheter existerar samtidigt men att de alla har sitt eget universum, det finns alltså många världar med små skillnader emellan. Dessa teorier kan förstås också appliceras på Big Bang, och flervärldsteorin skulle då möjliggöra existens på dessa flertalet plan som då möjligen skulle vara mer lättillängliga på plan och flygplatser. Och kanske också på direkttåg mellan Stockholm och Skåne.

När jag byter tåg i Hässleholm är himlen utanför djupt orangerodnande. Tåget jag ska med är för tidigt in till stationen, men lämnar den ändå försent. Kanske är tiden alltid en annan när det gäller tåg. En stund in på resan slår det mig att jag åker samma väg som jag just kommit. Tre stationer tillbaka, stationer som mitt smidiga, stoppfria tåg, inte stannat vid. Kanske är det tågen som är relativa, inte tiden.