K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Jag får skjuts till Kalmar Central. Det är nästan att jag gråter. Jag är blödig på det sättet, hatar avsked och att skiljas från vänner även om det bara gäller korta perioder som detta tre veckor långa jullov. Biljettautomaten på stationen fungerar förstås inte och jag får gå in till resebutiken, ställa ifrån mig den stora resväskan och påsen med julklappar, ta en lapp och köa i femton minuter som alla andra. Jag får två biljetter och har fem byten för en resa som tar fyra och en halv timme. Jag hoppas att allt ska flyta på den här gången. För efter att ha lovpendlat mellan föräldrar i många år har jag har ett oräkneligt antal långa förseningar färskt i minne.

Tåget avgår från Kalmar Central i tid. Vi susar genom ett snöigt Småland och upp igenom landet. Det känns som december äntligen. På Öland var jag lycklig i den kvart det snöade och lika ledsen varje gång jag såg att rosorna utanför huvudbyggnaden fortfarande blommade. För någon som älskar snö kanske inte flytten till ön var det smartaste draget, i alla fall inte i annat syfte än att man uppskattar den mer utanför ett smutsigt tågfönster och på kalla plattformar. En kille i min egen ålder kommer fram till mig och frågar om det här tåget går till Falköping. Det är en mellanstation och namnet står under huvudhållplatserna. Lätt att missa. Vi ska åt samma håll visar det sig. Falköping och sedan Skövde. Hem ljuva Västra Götaland för två studenter i Småland och på Öland. Vi pratar om hur vi hamnade här. Om studentboende och internat och om utbildning. Folkhögskola och universitet.
Det är första gången vi flyttat hemifrån. Han mer än jag vill jag tänka, som bor i ett hus med sex andra fantastiska människor. Det blir en gemenskap som inte finns i en etta med kokvrå. Något som lite mer liknar hemma. Något som lite mer liknar en familj.

"Vänner och familj i all ära... vet du vad jag ändå tycker är skönast med att komma hem?" frågar han. Jag ler.
"Ett fullt kylskåp?" föreslår jag.
"Ja! Att bara kunna gå ut i köket och maten finns där, och det är bara att ta. Och man behöver inte handla något!"
"Och ost." säger jag. Ost, den där lyxen jag väldigt sällan unnar mig men som alltid varit så självklart i kylskåpet och hemma hos föräldrarna. På min hylla i kylskåpet på Öland är de enda standarvarorna ägg, messmör och pesto. Det kan verka trist, särskilt när jag läser det såhär, men sanningen är ju att man vänjer sig vid den där tillvaron också.

Jag har vant mig vid att leva på liten budget, skolans mattider, rasterna, klimatet, Alvaret, internatkänslan, boendet. Jag har vant mig vid tillvaron på Öland på samma sätt som jag vant mig vid tillvaron hemma.

Första lovet jag åkte hem trodde jag att det skulle bli konstigt. Att inget skulle stämma och att det skulle vara svårt att anpassa sig. Men det sitter i ryggraden och redan första kvällen går jag barfota och tar fruktskålen i köket för givet. Som att jag aldrig slutade göra det. Visst blir jag förvirrad av vattenkokaren och visst glömmer jag att min sovrumsdörr inte går i lås av sig själv, men vanorna kommer automatiskt. På samma sätt som jag vet att jag kommer plocka upp nyckelkortet till ytterdörren på Öland så fort jag kliver av bussen, att jag kommer sitta under världens bästa filt när jag vädrar ur rummet. För mina vanor och mönster sitter i när jag kommer hem, och hem är både Öland och Mariestad nu. Det känns fint på något vis, att kunna åka kors och tvärs över landet och komma hem oavsett i vilken riktning jag reser.