K-Youtube twitter link dark instagram link dark vimeo link dark facebook link dark
  LOGGA IN  

Jag är ingen morgonmänniska men jag gillar rutiner. Jag går upp samma tid varje morgon, vaknar vanligtvis några minuter innan klockan ringer, väntar på signalen och kliver sedan upp på direkten. Men det har blivit vinter på ön. Morgonpromenaden till frukostserveringen innebär alltså snö och kallt och snålblåst hela vägen till huvudbyggnaden. Så det är vintermorgon och väckarklockan ringer. En gammaldags telefonsignal som jag egentligen tycker väldigt mycket om. Men just idag får den mig att gny lite och vända ryggen mot ljudet. Jag låter det ringa för jag vet att jag aldrig kommer upp annars. Om jag låter det vara kommer jag till sist känna mig så illa tvungen, tänker jag. Idag vill jag inte, orkar jag inte gå upp på rutin.
Fem minuter till borde jag kunna vänta. Jag borde ha tillräckligt stor marginal för det. Fem eller tio minuter till. Jag stänger av det gamla alarmet och ställer ett nytt. Sover tio minuter till. Väckarklockan ringer igen. Nej jag orkar verkligen inte. Vill inte tända lampan. Klockan tickar och jag vet ju att jag måste gå upp och klä på mig, borsta håret och sminka mig, gå till frukosten... gå till lektionen. Jag tror en sekund att jag är på väg upp. Tanken på mina måsten drar mig upp på ena armbågen men kroppen vill inte och kollapsar på sängen. Jag tar ett djupt andetag, sträcker ut handen mot lampknappen men når inte riktigt hela vägen.
Jag tänker på den där Timbuktulåten jag lyssnade mycket på i högstadiet. Den där han först ligger sömnlös. Tänker för mycket på det där sättet som jag också gör. Hur han till slut ger upp, går upp och är på väg till jobbet. Han sätter sig i hallen och knyter vänster sko... och sen... och sen. Så känns det med mig och min lampknapp. Jag blundar ofrivilligt men öppnar dem genast igen med ett ryck. Jag sneglar på klockan och tänker att jag har nog ännu lite tid kvar. Jag behöver ju inte vara först till frukosten. Fast jag vet att om jag lägger mig ner och blundar så kommer jag att somna och utan tvekan sova genom alla klasskamraters välmenande knackningar på min dörr.

Jag ligger på mage, med armen utsträckt. Trevar efter min iPod som ligger på nattduksbordet. En av mina bästa vänner gjorde en gång en skiva med låtar som skulle hålla mig vaken. När jag sovit på bussen på väg till skolan var jag annars alltid seg och trött första halvan av dagen. Jag önskar att jag hade den där skivan nu. Jag drar täcket över mig. Tar på mig de limegröna nya hörlurarna. Bläddrar igenom artisterna, upp och ner i menyn men hittar inget jag riktigt vill lyssna på. Jag trycker på blanda alla. Första bästa får vara bra nog.

Det blir ett pianostycke som börjar långsamt, enkelt. Bara kontraster ljust mot mörkt. Men som ökar i takten, släpper allt och till sist bara svävar.
Jag ligger där och ser upp i det blå taket i mitt täckfort. I fem minuter och femtiosju sekunder ligger jag där. Svävar med musiken. Jag glömmer att jag måste upp, att det finns miljoner måsten. Det är kontrasten mot Timbuktus rastlösa tankfulla sömnlöshet. Det är lugnet och inga tankar alls. Faktiskt inte långt ifrån meditationen som jag en gång i tiden var bättre på att göra regelbundet. Jag tänker på en klasskamrats meditationsband. "I love and respect myself" upprepar det.
Det här är inte riktigt lika hurtigt men när musiken tar slut med ett svagt eko av en ton, känns det plötsligt inte jobbigt alls. Jag reser mig upp ur sängen med lätthet. River täckfortet, klär på mig, borstar håret och sminkar mig. Sätter hörlurarna runt halsen för säkerhets skull på väg till frukosten. Bara ifall jag skulle behöva samla energi på den där platsen igen.